Igår bröt jag ihop, totalt. Jag har nog aldrig kännt mig så där riktigt värdelös som jag gjorde igår, kraften rann ut och jag bara skrek, luften försvann och det kändes som jag sakta skulle kvävas. Jag orkade inte ställa mig upp, jag orkade inte att någon såg mig och jag ahde ingen livsgnista kvar, den försvann för några timmar. Jag bröt ihop igår för att orka med morgondagen, för att få gå vidare. Men jag orkar inte ändå, jag vill inte gå under - jag vill hålla mig på ytan. Vem som helst får läsa det här, det är fullkomligt frivilligt. Jag är trött på att folk ska gömma sig för verkligheten, det är dags att visa omvärlden vad som faktiskt händer. Idag är ett jäkla bra exempel för att gömma sig för omvärlden, jag orkade inte gå upp imorse med svullna ögon och mattheten i kroppen hindrade mig och vet ni vad jag sa när jag kom till skolan? Att jag hade försovit mig. Va fan sa jag det för? Jo för att det är lättast, det är den smidigaste vägen att ta. För vem vill visa sig svag inför andra? När ska jag någonsin släppa mitt pokerface? För man behöver faktiskt inte vara stark hela tiden. Det är okej att bryta ihop. Jag bryter ihop för att jag inte klarar av saker, jag gör det för att få ur mig all ilska och all förtvivlan. Jag skriker tills jag inte orkar mer, dagen efter så reser jag mig upp och går till skolan ändå. Vet ni vad det rätta ordet för det är? Styrka.

Ingen orkar bära på alla känslor hela tiden och aldrig stanna och andas. När jag inte orkar mer, när jag tappar andingsförmågan, då bryter jag ihop. För jag behöver det, fast jag inte vill - men det är starkt att orka resa sig upp igen.

Jag tycker om mig själv fast jag hamnar i svackor ibland, för det är okej. Jag är en stark person och jag vet att jag kommer klara det här.
Nu ska jag unna mig lite kvalitéts tid och åka upp till min häst.
/S