Idag är det nog en såndär kväll som man bara känner sig tragisk, bussresan var jobbigaste på länge. Molande huvudvärk och kroppen var bara alldeles tung, varför? Jag vet inte. Skulle badat badtunna med brudarna ikväll, var där en stund, men skulle ändå inte bada. Har vart halv krasslig hela veckan och halsen värkte som satan imorse. Så nu sitter jag här och känner mig bara tragisk. Är väl rädd att bli åtsidosatt, bli kvar ensam. Jag intalar mig att det inte kommer bli så, för jag vet; det finns såna här dagar/kvällar, alla känner såhär någon gång. Det går vidare, det blir bättre. Man kan omöjligt vara på topp hela tiden, det vet jag.

Men ändå, känslan av att känna sig så ensam, i en värd full av människor? Hur kommer man ens på idén, man är ju inte ensam.

Det som tynger mest nu är nog den där jäkla evk:n, ligger som en jäkla klump i magen. jag vill inte, jag vill verkligen inte. jag trivs inte i skolan, jag känner mig inte säker. jag känner mig instängd, fyra väggar som kommer närmare, sakta, sakta. men snart sitter man där, ihop klämd.

Jag vill bort härifrån, jag vill testa nya svängar. Jag vill testa något nytt. Åka någonstans där ingen känner en, där ingen förväntar sig något av en. Ge mig en vecka, låt mig testa mina vingar.
Att få åka till Norge i helgen ska iallafall bli förjävla skönt, få chansen att bara vara. helvete vad jag längtar.

Dags att ta tag i saker och börja våga tro på sig själv. Ja tack.



/S