Sedan sist har jag hunnit umgås med kompisar, vart på parken zoo. Jag har faktiskt inte orken till att skriva om allt som hänt de senaste dagarna. Men kan säga att jag "raggade till mig" ett extra åk i en karusell med lill tjejen, tänk vad killar det fanns där. Jag älskar den där bekräftelse blicken, låter det dumt? Men sammanfattning, det var roligt där. man kan ju undra vem som var mest facinerad av alla olika djur? haha, sprang runt med glimten i blicken - de kan jag säga.

Dags för lite tråkfront här, jag skriver nog mest det här för att jag ska fatta det själv. I morse blev pressen hög och tröttheten var annat än låg - jag bröt ihop. Men inte så brutalt faktiskt, men de är läskigt. Jag tappar tron på mig själv och allt annat som annars lockar min dag, det är som.. svart. Jag ser inget som verkar roligt, det känns som jag ligger i cementen. Mina armar är så tunga och tårarna rinner, förvtivlan kommer fort, duger jag? Jag vet att jag duger, jag vet att jag inte behöver leva upp till någons förväntningar. Men det sitter i benmärgen, när jag är där, just där då allt känns så hopplöst - är jag rädd att bli ensam kvar. Men jag vet att jag aldrig skulle bli det, jag vet vilka jag har omkring mig och jag vet att de, de kan jag lita på. Just i det tillfället känns det som de jag kanske inte pratat med på två eller tre dagar, de känns som jag tappat dem. Men det har jag inte och de vet jag, det är där självkänslan sviker. För jag är en bra person, jag är stark, egentligen.

Och just i då, känns det som jag aldrig kommer komma någonstans med mitt liv. Tänk om jag skulle bli som henne i Dark Water, tänk om jag skulle vara påväg att bli galen? Tänk om jag inte längre skulle kunna skilja på verkligheten, tänk om jag inte skulle kunna resa mig upp igen. Jag vill vara jag. Det spelar ingen roll hur jag gör, gör jag ingenting om dagarna så bryter jag ihop och har jag fullt upp så ja, då bryter jag också ihop. Jag hittar ingen balans i mitt liv.

Jag tycker inte synd om mig själv, eller jo egentligen gör jag nog det. För inte fan är det mitt fel att jag gått igenom det här? Det är inte mitt fel att en sjuk människa ville förstöra mig, det är inte mitt fel att en annan människa försökte ta över mitt liv. Det är inte mitt fel att rädslan tog över, det är inte mitt fel att det blev såhär. Frågan jag ställer mig själv hela tiden, varför just jag? Jag som faktiskt tror på ödet, vad fan är det här? Är det någon som ville straffa mig eller? För vad är meningen att jag, just jag skulle få gå igenom det här? Kommer det här någonsin ha något positivt med sig? Vem fan har rätt att bestämma att jag ska få må såhär? Vems fel är det?

Ja jag ska börja igen, på nästa måndag ska jag in och börja prata igen, vad nu det kommer hjäpa. Vi får väl se vad framtiden spår för mig.

Men jag vet att jag kommer klara det här, men just i de där stunderna som jag bryter ihop - då vill jag inte mer. Det spelar ingen roll hur många gånger jag faller eller hur hårt jag faller, för jag reser mig upp igen - med lite hjälp. Jag går på vackliga steg framåt och jag står med rak rygg igen. Jag reser mig upp igen. Men det tar så för jäkla kraft det här, är det ännu en sånkallad fas?

Jag vet att det här inte är underhållande att läsa, men jag måste skriva ner det här framför mig - för att inse gång på gång att jag är stark, att jag klarar det här. Det här är verkligheten.
Och jag är nu ännu säker på vad jag ska, jag ska skriva en självbiograf.
Jag ska blotta mitt liv, kanske finns det en möjlighet för andra att förstå?
Jag vill tycka om mitt liv, jag vill minnas allt bra och det ska jag kämpa för.
/S