Jag har avklarat min första dag på jobbet och jag höll bokstavligen på att dö, mina fötter värker som aldrig förr. Jag har jobbat i åtta timmar, åtta timmar! Jag mår nästa illa bara när jag tänker på det, ett sånt bekvämt as som jag har jobbat i åtta timmar. Sinnessjukt, det är vad det är. Mitt i det här tänkte jag bara skriva att jag mår bra, jag är glad. Men som sagt, för mig är åtta timmar en evighet. Fan vad jag tjatar om dessa åtta timmar, haha.

Det är ju iallfall tur att det finns vissa glimtar att vila ögonen på, jag menar vad ska jag annars titta på? Nu låter jag som en gammal kärringa som tittar på yngre pojkar, men va sjutton. Jag tittar ju, inte diskret heller. Men det är väl det livet bjuder en på?

Har idag fått höra ett par gånger att den "söte kassörskan" är tillbaka, dock mest av såna som är av den äldre generationen. Men va sjutton, man tare väl som en komplimang? Jag är ju faktiskt en riktig baby som man gärna handlar av, haha. Måste ju faktiskt få skriva utan att det ska låta dumt att de här människorna är lite rara. Öser verkligen komplimanger, för ingen nytta - ingen smör rabbat ges. Haha! ;)

Den här veckan kommer fyllas av äta, jobba, stallet för att sedan däcka i sängen sent på kvällen. Mitt ända mål med denna vecka är att den ska tas igenom. Men, bara på't igen, imorrn är det åtta timmar igen.
Jag tror jag avlider.
/S