Efter ha sett Sex and the city filmen och gråtit och ryst, så mår jag lite bättre.
Men problemet är att jag är arg, jag är så jävla arg. Jag har gått på morfin de senaste dagarna, i klar språk heter det knark. Jag fick förra torsdagen två olika mediciner utskrivna på grund av att jag inte kunde svälja mitt eget saliv och hade svårigheter med att svälja, ja jag har en infektion i halsen och nej jag skriver inte vad det är. Vem orkar med skit snack? Åttio procent av svenska befolkningen har denna infektion i halsen, thats it. Men iallafall, I exakt åtta dagar har jag gått på dessa mediciner och jag har mått bokstavligen skit. Jag tror aldrig att jag mått så illa, svettats så mycket och inte heller gråtit så här mycket på åtta dagar. För att förtydla, jag har gråtit varje dag. För jag har mått skit och tabletterna har lixom, gjor mig konstig? Visst jag gråter annars, men nu har dte vart varenda dag och då menar jag varenda jävla dag. Men iallafall efter ha vart sängliggandes i fyra dagar så ringde mamma sjukhuset och frågade om det verkligen skulle vara såhär.

Och vet ni vad? Jag fick komma till vårdcentralen och det här är först gången jag säger detta, men jag älskar vårdcentralen - just nu. Efter massor av tester så kommer en läkare till mig och säger att jag inte tål den medicinen som den andra läkaren ha gett mig. Han säger att min mage inte klarar av såna starka doser och absolut inte morfin, han förtydlade för mig att det jag åt var knark. Det skriver man inte ut till personer som har känslig mage och absolut inte till en som har en släng av depression. De här medicinerna tar visserligen bort smärtan, men stoppar samtidigt upp magens arbete och lockar fram mina undangömda tårar. Alltså, detta var det som inte skulle hända mig. Så nu går jag på "återhämtnings" medicin som ska tas i tre veckor och samtidigt har jag gurgelvatten till halsen.

Alltså, va fan? Jag är upprörd, arg och besviken. Jag känner mig så jävla maktlös, man sitter i en stol framför en person med hög utbildning, men va fan vet denna person om mig, mer än att jag har ont? Det är skrämmade hur lätt det är att få mediciner, som inte ens är bra för en. Det är sjukt, vart är sjukvården påväg? Kan man inte lita på dessa "fina" människor med sina häga utbildningar bakom sig? Kan man inte det? Jag vete fan. Känner mig ganska så uppriven, va fan.
Jag har ingen aning om vad jag stoppar i mig egentligen, jag följer någon annans människa vilja.
Ska begrava mig med mitt illamående och tårar i soffan och hoppas att livet löser sig, någon gång.
/S