Jag är förbannad, förbannad på mig själv. Det är nog första gången, nästan - som jag inte vet hur jag ska formulera mig. Jag har en känsla som gör mig förbannad. Alltid detta jävla mönster, är det dags att göra en revolt? Men frågan är ju hur lätt är det, egentligen? Eller ska man bara leva med, ska man ta allt som det kommer? Men chnasen är ganska hög att man kommer in i samma gamla jävliga mönster - igen. Och rubriken är killar, pojkar - de andra? Varför ska de ta sån jävla plats i ens skalle för? Problem, är det de det handlar om? Man akn inte ändra en person, men frågan är ju samtidigt - varför vill man ändra en person för? Man föll ju för det som personen hade, eller? Faller man det första steget för att inse att personen var en ren skitstövel? Är det då den här "förändrings faktorn" kommer fram? Det är många man vill förändra, men är det verkligen min uppgift? Ska jag ändra på en person?

Då frågar man sig själv, varför föll jag för personen? Var personen ytlig och visade inte sitt rätta jag? Föll man för första kapitlet, utan att fundera på slutet av boken? Är det första kapitlet som är spännande? För sen kommer ju skiten som en dusch - oftast.

Vem kom egentligen ens på att man ska vara två? För det är svårt, det är jävligt svårt att vara två. Ska man behöva anpassa sitt liv för en annan person? Ska båda behöva gå halva vägen, var? Är det inte konstigt, folk säger att livet är unikt och att man ska ta vara på det, men samtidigt säger man att man ska dela sitt liv med någon annan? Vad är det för jävla dubbel moral.. Nu låter jag anti förhållanden och allt vad det innebär - men jag är trött på att folk ska förändras när de träffar någon. Är de det som är meningen, att ge vika för att göra en annan människa nöjd?

Jag vet inte ens själv om jag förstår vad jag skriver. Men min poäng är att folk förändras, de förändras när de träffar någon - de låter den andra personen ändra dem. Är det rättvist?
Det här är ingen pik mot någon, det är bara det som rör sig i mitt huvud just nu.

Var nöjd, var glad och älska dig själv mer än du älskar din nästa. Du är du och det är ditt liv, slösa inte bort det på någon som ändå kommer svika dig.
Dubbelmoral, ja jag vet.
Jag vet inte, kanske är det såhär det ska vara?
Nejnej, inte i mitt liv. Jag väntar, nej jag väntar inte - jag låter det hända.
Men jag kommer aldrig låta en skitstövel beröra mig, igen.
/S