Jag sitter här hemma nerbäddad med min laptop och lyssnar på Lars Winnerbäck, skönt att få varva ner lite.

Just nu är jag trött på att folk visst tror att man kan klona sig eller ännu bättre - vara på två ställen samtidigt. Jag kan iallfall inte det och kommer aldrig ha den förmågan heller. För när man bestämmer sig för att jaga det som bässta bäst, lugnast, roligaste, trevligaste då väljer man tydligen bort alla andra? Man ger tydligen en total diss till andra? Man ska tydligen välja från början vilka man ska tillbringa livet med, men jag vill kunna leva mitt liv med alla som år igenom det, någon som tänker så? Jag vill inte total binda mig med ett visst antal personer, jag vill träffa alla. Men då är ju frågan, hur mycket orkar man? Jag önskar att jag gick på batterier.
Jag vill slippa känna att jag aldrig räcker till..

Att känslan av lycka helt plötsligt kan försvinna är rent av sorligt, ge mig evig lycka för jag är trött på allt kaos.

Och till alla underbara människor runt omkring mig, det finns inte nog med ord till er men: tack för att ni finns.


Visst är vintern fin, men ge mig sommar nu!

/S