I min förtvivlan gick jag ut ur dörren, började vandra runt. Hamnade på kyrkogården.
Stod först där bara och grät, lät tårarna rinna. Är det så här det ska kännas? Att vara fri? Fast i sin egen förtvivlan?
Torkade tårarna och gick runt, i en evighet.
La mig på rygg i snön och gjorde en snö ängel, det kändes fint. Men kändes inte bättre. Jag ville ha ett svar. Vad ska jag göra? Vad ska jag göra när förtvivlan tar över? När jag bara gråter?
Jag fortsatte att vandra. Mobilen ringde, de tre som ringde älskar jag något otroligt, men jag kunde inte svara.
Fanns ingen ork till att prata.

Ibland känns allt bara så tragiskt och jag har ingen aning om hur jag ska få iväg den känslan. Ibland känns livet underbart men jag vet inte hur jag ska behålla den känslan.
Ibland är att svart och vitt för mig.

Min största rädsla är att förlora kampen. Att hamna där igen. I det liv jag lyckas komma ifrån, men hur gör jag för att behålla nuet som jag själv vill ha det?