Jag måste lära mig att ta vara på livet, all närvaro. Jag måste lära mig att leva längre på allt skratt och bus. För det är ju den jag är, egentligen. Den där glada tjejen, det har jag alltid varit, förr. Jag måste njuta mer, låta leendet stanna och bara vara.

Var på bup efter lunch, det var ett otroligt givande samtal utan att behöva gråta. Jag fick förklarat för mig varför jag regerar som jag gör, varför jag bara släpper allt.

Jag älskar mig själv, trots allt. Och jag älskar alla andra runt om mig ännu mer, för att de varje dag får mig att le på ett eller annat sätt. Älska är ett starkt ord och jag menar det verkligen.
Även om vi inte träffats på länge eller om vi träffas varje dag.
Får du mig att le någon av sekundrarna när vi pratar?
Ta åt dig.
Du är antagligen en sådan människa som jag mår bra utav.

Jag är inte alltid så duktig på att säga rakt ut vad jag tycker om någon, inte på ett positivt sätt iallafall. Men nu skriver jag ett, på mitt sätt.
Det är inte ovanligt att jag brukar skratta något hysteriskt påväg bort från matsalen, det är inte bara på grund av socker kicken. Det är för sällskapet jag får, det är helt klart deras förtjänst.
Om jag sedan ser allvarligt konstig ut, ja det är en annan sak.
(:

Ibland räcker det med att få bekräftelse i form av ett leende. Allt som är positivt får mig att må bättre.

Vad jag tycker om er, alla som får mig att le. Tänk på det nästa gång jag ser glad ut. Du är en del av det.
/S