Ett traumatiskt minne till.

Värderna var bra, men undersökning gick långt ifrån bra. Jag känner mig mest ledsen och nedstämd.
Jag avskyr vården, verkligen.

Förra undersökningen gick bra, jag fick lugnande och sov när de undersökte mig. Den här gången var det andra läkare och andra sköterskor. De sa att jag inte skulle få något lugnande, vi skulle köra ändå. Jag protesterade försiktigt, jag trodde att jag inte skulle klara det. Men de sa nej, nu testar vi.

Jag fick panik. Slangen kördes ner i halsen och jag fick kräkreflex, jag glömde bort att andas. Jag hostade och paniken bröt ut, jag fick ingen luft. Av reflex så började jag veva med armarna och tårarna började rinna. Jag skrek och slangen drogs ut. Nu efteråt när jag skriver det här så vet jag att det inte var någon fara, men jag fick ingen luft och de höll fast mig.

De avslutade de och jag fick lugnande.
När jag vaknade igen så grät jag.
Kände mig överkörd och allt blev bara så jobbigt. Läkaren såg jag inte, vart var han då?

Jag avskyr vården.