Det här är svårt, för vem är jag? Det finns så många olika sidor av mig, både bra och de sämre. Men överlag försöker jag att skratta så mycket som möjligt, det är nog min grej. På vintrarna är det dock tufft, får sådana ilningar i min stackars hjärna. Alla som hört mig skratta, ja de förstår nog. Varenda gång jag haft ett skratt anfall, ja då känner jag mig lycklig. Vem gör det inte? Jag är överlag ganska så bekväm men har samtidigt en rastlös själ. Jag är ofta glad, men kan lika fort slå om och bli en aning grinig. Men vänder lätt tillbaka med ett leende mellan öronen. Så ja, humörsväningar. De sämre sakerna är väl att jag gråter ganska så mycket, tål inte stress och är i behov av bekräftelse. Jag vill helst bara vara och vara glad för att jag är jag, men väldigt ofta räcker det inte. Mitt största bekräftlesebehov är nog snacket, att prata. Jag söker omedvetet bekräftelse genom att prata, det kan vara allt mellan himmel och jord, viktiga saker och helt onödiga saker. Men det är nog jag, det har nog alltid vart så.

Jag vill gärna påstå att jag var jag när jag gick i sjuan, för det var det bästa skolåret. Men då ljuger jag nog ändå lite, för den personen som gick i sjuan på vidåkersskolan var fruktansvärt osäker och svag för fel saker. Den tjejen sökte bekräftsele hos fel personer och slutade till slut att älska sig själv, därav det dåliga året som var därefter, åttan. Jag hade så fina vänner (tack och lov), (de jag var osams med då är jag glad över att jag har nu, ni vet vilka ni är!) men ändå så hamnade jag på ett sidospår, som tog mig åt fel håll.

Den personen jag är idag har präglats på det jag har gått igenom, de traumatiska minnena jag bär på, de har format mig. De har inte gjort mig till en bättre människa, men de har fått mig att uppskatta detta någerlunda friska samhälle. Jag blir varje dag på ett eller annat sätt påmind om det jag haft och det tär, därför har jag bekräftelsebehov efter mig.

Jag trivs oerhört bra i stallet. Det är ett ställe där jag finner ro. Kristna går till kyrkan, jag går till stallet.
Och ett till ställe där jag trivs något oerhört är i en publik framför en gigantisk scen, höra muskien dåna i öronen samtidigt som nackhåret reser sig.
Jag trivs också oerhört när jag har människor runt mig som betyder, mina vänner och familjen. Det är alla tiders.

En timma i veckan får jag hjälp att sortera mina tankar, det behövs. För varje timma som går där så lär jag känna mig själv på djupet. Någon dag kommer jag nog underfull med mig själv, ikväll gör jag inte det och därför blev det här inlägget lite halv flummigt skrivet, tror jag? Jag har så lätt att bara glida över tagenterna.

Så vem är jag? Jag är en sjuttonårig tjej som bor i ett gult hus i lilla Vingåker. Är jag lycklig? Ja, idag är jag det.
/S