Jag vill inte att han ska titta mig i ögonen, jag vill inte se honom le, jag vill inte höra honom prata, jag vill inte känna beröringen av hans händer. Plötsligt är han där och förvränger mig, om och om igen. Jag låter honom alltid hållas, jag låter honom få mig att hoppas. Nu kanske, det kanske blir annat den här gången.

Jag vill inte låta honom få mig att känna mig alldeles pirrig, jag vill inte att han ska få mig att le. För jag slutar aldrig hoppas. Tänk att hans leende kan ge mig sådana förhoppningar, jag lurar mig själv. För jag vet att han bara sviker, jag vet ju det. Det är bara ord, han glömmer bort mig. Jag vill inte bli bortglömd.

Hur många gånger har jag inte tryckt fram hans namn i telefonlistan men sedan lagt ifrån mobilen? Jag är rädd att han inte ska svara. Hur många gånger har jag inte kollat mot hans fönster när jag åkt förbi?

Jag är trött på att bli bortglömd, att bara duga när det känns bra för honom. Jag vill vara så stark, jag vill svika honom. Men jag flyter upp varje gång och är tillgänglig när han behöver mig. Jag finns alltid där, men han bara sviker mig.

Jag vill inte se hans leende.
Men jag vill bara höra de lugnande orden, de ordnar sig.
Ska jag någonsin kunna känna mig självständig, bara för en stund?
/S