Jag fördrev tiden förut genom att titta på lediga lägehet, inte för att jag ska flytta, utan av ren nyfikenhet vad samhäller erbjuds. Fanns några stycken som jag skulle kunna tänka mig att bo i. Mina krav var balkong, rymligt kök och en garderob man kan gå in i, vilka krav jag har egentligen. Hittade ett hyreshus här i vingåker som uppfyllde mina krav, en tvåa. Okej jag vet, är man själv är det väl meningen att man ska ha en etta, men det vill jag inte, jag vill ha en tvåa. Föresten, vem har sagt att jag ska flytta dig själv?
Det är väl ett tag kvar tills jag flyttar, men drömma kan man väl?
Får faktiskt lite ångest, nästan alla har ju lägenhet.
Efter skolan, då jäklar.

Om jag bestämmer mig för att bo i en lägenhet i vingåker, finns det vissa ställen i det här samhället jag inte kommer kunna bo i. Det finns hyreshus som jag aldrig mer kommer sätta min fot i, ännu mindre bo i. På rak arm kommer jag på fyra hyreshus, ett radhus och två villor som jag aldrig kommer kunna bo i. Ännu ett hyreshus som jag aldrig mer kommer sätta min fot i, alltså fem radhus.
Ett populärt hyreshus nära centrum, två gränslande ännu populärare hyreshus, ett hyreshus på andra sidan bron. Ett radhus mitt i smeten. En villa på andra sidan bron. En annan villa utanför vingåker.
Det känns orättvist.
Ni kan väl nästan gissa varför? Förut i mitt liv var jag i dessa bygnader. Utanför byggnaden finns mina tårar, i den porten finns min ångest, i trappan finns min förtvivlan, i handtaget finns min osäkerhet, i hallen finns mina förhoppningar, i vardagsrummet kommer rädslan och förhoppningarna krossas åter igen men främst av allt finns min röst runt väggarna. Min panik sitter i hela huset. Det är inte bara i lägenheten, det är i hela huset.
Jag skulle aldrig kunna lägga handen på dörren till den första lägenheten, jag skulle aldrig kunna gå upp för trappan jag rusat ner för i andra lägenheten, jag skulle klara av att känna ro i de andra två lägenheterna.
Jag skulle aldrig kunna glömma bilderna i huvudet, hur det såg ut då.
Jag skulle aldrig kunna känna ro.
Jag skulle aldrig glömma, vad som skett inom de väggarna..
Det är orättvist, men det är så det är.
/S