Dygnen är för korta.
Jag kan inte sova, kommer jag någonsin kunna sova, som förr?
Jag hinner inte med.
Men största problemet är nog sömnen, jag blir galen på att jag aldrig kan slappna av när jag ska sova. Helt spänd, hela jag är spänd. Varje ljud rycker jag till på. Rycker det i fönstret blir jag alldeles stel, det är min skräck. Jag tror alltid det värsta.
Ibland vaknar jag och är säker på att han är i rummet, då vågar jag inte öppna ögonen. Jag kurar ihop mig mot väggen, magen vrider sig, tårarna kommer, men värst är paniken.
Jag hatar att sova.
Det är inte sömnen jag hatar egentligen, det är paniken jag hatar.

Nog med alla tankar, jag ska vara klar halv sju. Jag ska hinna äta, sminka mig och allt det där och här sitter jag i handduk..
Der fram emot kvällen!
/S