Livet bär all världens konstigaste väg ibland.
Robin är halt.
Red ut och kände att han var kortare i steget, så vände hem igen och vi longerade honom - halt. Han markerade ordentligt och var svullen i vänster(?!) ben fram, alltså va fan? Ska det verka logiskt ska han ha ont i höger - inte vänster!
Hur som helst så blev det ingen ångestattack - nejnej, den kom senare visade det sig.
Efter ridlektionen, eller rättare på ridlektionen så sprack det, jag insåg att jag nog aldrig mer kommer rida ett dressyrpass då både jag och robin dryper av svett, inga mer träningar på den perfekta galoppfattningen, inga fler ökade galopper då adralinkicken kommer i de första två sprången, inga mer hej-dundare-hopp över små hinder som han tycker egentligen är jätte höga, inga mer tävlingar?
Mitt lilla monster, mitt älskade monster, vad ska vi ta oss till?
6 år i sommar, han har lärt upp mig. Inte en ända stund ångrar jag, han har på sätt och vis, eller vadå på sätt och vis, hästen har ju för tusan fostrat mig, precis som han gör med allt som rör på sig. Han har fått mig att gå från osäker till en som vet vad hon vill - han har hjälpt mig vidare.
Va sjutton, jag skriver som om han vore död, han är ju här, 8 kilometer ifrån mig i sin box.
Vi kommer ju aldrig att sälja honom, han kommer ju alltid stå där.
Jag målar fan på väggen nu.
Robin kommer alltid vara min enda - min extra livsgnista.

Ångesten börjar släppa, kanske kan dra i gång med mitt projekt sen när han är bättre? Frihetsdressyr!
Min älskade häst, på torsdag ska jag pussa lite extra på honom!

/S