Kan tacka mensvärken för att du höll mig vaken hela jävla natten. Rart av dig! Åh, suck. Kan även passa på att tacka för att jag hade pms igår och bröt ihop två gånger. På grund av en förstörd tröja och på grund av skuldkänslor och osäkerheten. Visst är det härligt att vara tjej?

Börjar nästan tvivla på att jag inte kommer klara mig utan den där timman i veckan. Jag kan ju för fan inte ta hand om mig själv? Igår kväll så vällde tårarna och jag hade ingen aning om hur jag skulle få dem att sluta, jag bara fortsatte att skrika och gråta. Är jag labil? Är jag helt jävla konstig eller?
Gräver ner mig själv en aning och tror att alla tycker illa om mig. Typiskt tjejer. Antar jag.

Skulle vilja dra täcket över huvudet och ligga kvar här tills någon drar upp mig. Åh, gud vad töntig jag är.
/S

Det är bland det jobbigaste som finns. Hur fan lyckas människor att pussla ihop vardagen? Jag lyckas då inte speciellt bra. De ljusa timmarna på dygnet är för få.

Jag har planerat min ridning nu tre veckor framåt. Bara för att kunna få ihop den sista tiden innan jul. Visst har jag valt en väldigt tidskrävande livsstil, hästar. Men ibland känner jag mig så liten och otillräcklig.
Känns som att jag gör alla fel en människa kan göra?
/S

Det farliga med att ha rummet här uppe: man kommer aldrig ur sängen! Imorse så vaknade jag, smsade lite, spelad wf och slö surfade med datorn. Plötsligt hade fyrtio minuter seglat iväg. Och där är jag igen, i sängen. Det är varmt och gosigt.

Sjukt otaggad inför den här, rent ut sagt jävla skolveckan. Skulle verkligen vilja ha mer tid för ridningen. Eller iallafall hinna rida innan mörkret sluter om skogen.

Lyssnar väldigt mycket på Samma nätter väntar alla och blir lite ledsen. Men vet ni vad? Jag var mitt allra raraste idag. Tog med mamma och pyntade hans lägenhet, utan att han visste om det. Bytte gardiner i köket, ställde upp en adventsstake och slängde dit en julduk. Blev så himla mysigt!

Lyssnar om och om igen på låten. Känner mig lite sådär skönt trött. Ska duscha och sedan ska jag sova. Fy fan så skönt.
/S

Idag har jag vart grymt effektiv. Även om jag inte klev upp från sängen fören kvart i ett. Sprang hemåt och fixade mat och sedan åkte jag upp till stallet. Det blåste utav helvete så drog på mig mjukisbyxor istället. Mockade och fixade lite och sedan drog jag på mig ett par skor. Stack ut och gick och avslutade med att jogga, det var grymt jobbigt. Men blev förvånad över ig själv, att jag fakttiskt orkade springa. Dock så tog det en jäkla lång stund innan jag kom igång med tempot när det gällde att gå.

När jag kom till stallet så fick hästarna gå in.
Hämtade stolp och tog tråd och gick ner i Dinas hage och stoplade. Hon har ett så fruktansvärt lerigt hörn som det är så onödigt att hon står i hela tiden. Så jag begränsade hagen, så att hörnet i hennes hage hinner torka upp innan snön kommer. För någon gång snart kommer den väl..? Suck.

Passade även på att schamponera Dinas ben, hon blev nästan alldeles skinande ren. Mys gumman. Vädret har hindrat mig från att rida, både igår och idag. Så nu jäklar börjar jag drabbas av rid abstinens. Imorrn måste jag få rida!

Påväg hem så började jag gråta, av chock kanske. Eller av medkänsla. Körde förbi en olycka. Någon hade kört på en älg. Och älgen låg helt livlös mitt på vägen och bilen såg ut att vara total kvaddad. Kanske började jag gråta hysteriskt för att jag såg den bucklade bilen och undrade om de hade klarat sig, utan alltför allvarliga skador. Kanske berodde det på att jag såg två stora, mäktiga och fina älgar härom dagen. Jobbigt var det rent känslomässigt.

Imorrn har vi komp ledigt och jag kan inte i ord beskriva hur mycket jag uppskattar det.



Kolla på det här klippet. Hur imponerad blir man inte av publiken?
/S

Tre timmar på Ellwynska skolan på en lördag. Hann under de timmarna äta sex clementiner, fylla upp typ 8 rör fejk blod, ta massor blodtryck. Jag själv har grymt lågt blodtryck. Låg runt 105/60.. Inte så konstigt att jag är väldigt yr av mig och mår ofta illa? Någon gång låg mitt undertryck nere på 55..

Hann även med att spana efter brandmän(FOTNOT), leka rita, gissa, spring (?) utan att få vara med, ätit godis, luktat på te, legat i en säng, haft skrattanfall i en säng, fått ett slag i ansiktet, gjorde även ett halvhjärtat försök till en brottnings match. Rebecka sa att vi inte kunde göra det så öppet.. så roligt så.

Min fotnot: ända sedan man fått upp ögonen för killar så har brandmän vart de som man är extra svag för. Altenativ sjukvårdare. Men helst brandmän. Så visst var jag och Rebecka tvungna att gå på brandmans safari.

Två olika lärare har idag sagt att det är bra att vi skrattar, det ger bra reklam! Javisst, javisst.. Alla tiders. Jisses vad jag har skrattat idag.

Ni kan få bli lite avundsjuka på mig. Hur många går frivilligt upp strax efter sju på morgonen och gräddar vofflor? Han är så fin! Han skulle kunna ha valt att ligga kvar i sängen och låta mig äta frukost själv, men icke.
Fick som ni förstår en kanon start på dagen.

Nu ska jag fördriva tiden. Ska komma fram till om jag ska duscha eller inte. Helst innan klockan blir åtta. Låter stressigt va?
Ojoj, klockan rinner iväg....
/S

Nu har jag flyttat upp mitt liv, en trappa. Har lite saker kvar i gamla rummet men det mesta finns nu här uppe, i husets bästa rum. Har plötsligt hall, stor klädkammare och en balkong. Hel mysigt. Rummet känns ganska så mig. Borde kunna somna med lugn här, förhoppningsvis.

Imorrn är det fredag. Hästledigt (tar emot litegranna..) och våffeldags med idol. Med mitt fina sällskap.

Imorrn åker Agge till London, med Jossan och familj. Agnes gav mig en "hejdå-för-evigt-kram" och jag blev lite ledsen. Men hon kommer ju sitta där på bussen på tisdag igen. Tänk glada tankar. hehe.

Men ja. fredag i alla fall. Grymt skönt!
/S

Vissa saker lär jag mig aldrig?
Det är inte lätt att hålla tunga saker för sig själv, ibland måste man bara få berätta för någon. Men jga är mer som en hamster, försöker hålla lågan uppe och trycker undan det som känns jobbigt. Tills det rinner över. Det gjorde det idag också. Skit jobbigt. När jag såg Agnes så började jag att gråta. Hon kramade mig och sa det som jag behövde få höra, det är okej att gråta. Utan henne skulle jag antagligen ha gått från skolan och inte slutat att gå fören jag hade gråtit klart, det hade nog tagit tid. Och det bästa är nog med mina vänner är att när jag har släppt på min känslo bomb är allt precis som vanligt igen. Vi pratar och skrattar, som innan.
Jag har fina vänner.

Jag har även en fin klass.
Idag, på muntliga redovisningen så ställde jag mig framför alla och berättde om min rättegång. Jag skakade och det var precis så att jag lyckades hålla rösten stadigt. Jag berättade och alla lyssnade. Jag skulle velat ha fryst bilden när jag stod där och såg på de människor som går i min klass, det var en häftig känsla. Att få se läraren torka tårarna och se allas snälla blickar. Det gav mig rysningar.
Ännu bättre ländes det när jag satte mig ned och två stycken klappade mig på axeln. Den beröringen säger så mycket mer än ord på något sätt. Även att få höra "Vad duktig du var" och "vad modigt av dig", det värmer så för jäkla mycket. Jag vet inte ens hur jag ska forma en bra mening för att beskriva hur bra det känns, för mig. Underbart.

Men jag är stolt över mig själv. För idag, den 23 November, 2011 så satte jag en jävla fin milstolpe för mig själv. Jag berättade högt om vad jag har vart med om.
Jag måste bara skriva det: fan vad jag är grym jag är.

Snart ska jag springa över och pussa på min fina! Och då menar jag inte hästen för henne har jag redan pussat på idag.. hehe.
/S

Dricker oboy och äter clementiner. Måste ju vara det ultimala vinter myset. Bara det att det inte är vinter just nu? *peppar peppar*
Det är bäst när det inte fint några kärnor, det är okej med en kärna. Men det är fan inte okej med fem kärnor i en klyfta!

Efter skolan så stack jag och red Dina, jag skyndade med allt utan att stressa. Bara för att få komma upp på hästryggen. Hann med en riktig långtur idag. Galopperade hela jägarna, ungefär 2,5 km skogssväg..? Mot slutet hitta vi ett riktitgt bra tempo! Jag funderade på vad jag skulle s säga om Dina, för- och nackdelar ni vet. Med rindingen. Fördelar som jag kom fram till: Motiverad, känslig, energisk, Har lätt för sig, lyssnar bra på skänkel och röst, mjuk i munnen, bra steg och rytm. Det var det som ploppade upp i huvudet. Nackdelar, eller rättare sagt sådant som jag behöver jobba med är övertändheten, blir lite skev i galoppen (övertaggad), spändheten och att väldigt mycket är farligt. Kunde inte bestämma mig om hennes studsningar är en fördel eller nackdel? Inget av dem kanske? Det är verkligen hon och det är ju inte något ont i det hon gör. Och jag har ju lärt mig att sitta kvar (peppea peppa) så det tillhör nog helt enkelt den hon är.

Jag kom även underfull med idag att hon märker direkt när mina tankar är på andra håll. Hon börjar då direkt att gå i bågar eller så svänger hon bara ut i skogen. Mys tjejen.

Idag var sista måndags lektionen och jag avslutade den bra, tillmsammans med fillebullen. Kändes lite sorligt och jag kommer sakna det. Kändes som att jag lämande ridhuset på obestämd tid...

Vi hade en andra klassare hos hos idag och jag och min grupp berättade om hur andningen fungerar och ja, shiet vad slut i huvudet jag blev. Ljudnivån och det tempot. Skulle nog aldrig palla med att jobba med barn på heltid..

Min dag har vart jäkligt fartfylld. Åkte tidigare till skolan för att förbereda. Hade barnen till klockan ett, minus lunchen då. Klockan ett så tog jag bilen och åkte direkt till stallet. hade sån jäkla dånande huvudvärk så orkade inte ens lyssna på radion, körde hela vägen i total tystnad. Efter tio minuter i stallet så släppte huvudvärken, tack och lov. Var där uppe i lite mer än tre timmar, red, fixade, tog in hästarna och gjorde det klart för kvällen. Åkte hem och åt, tog inte ens av mig ridkläderna. La mig i soffan en halvtimma och sedan var det bara att åka ut till ridskolan och rida järnet. Och nu ska jag plugga och duscha.. SLUT SOM MÄNNSIKA.

På bara en måndag? Och hur fan hade jag tänkt att jag skulle ha energi hela veckan? Lycka till!

Imorrn åker jag dirket till stallet från stan, igen. Sedan på kvällen ska jag mysa ner mig i hans famn och kolla på DH. Åh, ser fram emot det. Mest mysandet då.
(orkar inte läsa igenom och ändra stavfel och likandne, är alldeles för trött..)
/S

Mamma och min morbror är ute på en rockabilly dans och jag är barnvakt. Ute i skogen. På landet. Oken det är en liten by, en mysig sådan. Sitter och lyssnar på värme fläckten och har brett ut mig skönt i soffan. En trappa upp ligger kusinerna och sover. Vid tio fick jag dem att vilja lägga sig, efter att ha läst Nicke Nyfiken. Otroligt att barn kan somna så otroligt fort?



Sitter och små ler lite åt klippet.
Nu ska jag försöka fördriva tiden på bästa sätt, läsa bloggar och slö surfa.
/S

Känner att ångesten släpper lite, var som. Är trött på att skriva.. att bilda meningar. Det blir man efter att ha skrivit nationella i många timmar..

Hästen fick sig en vilodag och jag spenderade min kväll på Åsgatan. Har hamnat i mat och fika koma. Skulle kunna vara utan mat och fika i ett par dagar för jisses vad jag åt. Hungrig cheeey.
Min morgon dag: Skola, rida, kolla på när P agerar frisör åt Dina, ta med hunden på promenad och gosa ner mig med hundarna i soffan till idol. (Kommer vara tvungen att spela in det) Skön fredag!

På lördag ska jag agera barnvakt, mitt ute i skogen. Kommer förhoppningsvis gå finfint. Lär ju somna samtidigt som barnen iallafall!

Har sjukt med ångest över nyår.
/S

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Har omprov och uppgifter som släper efter mig. Får ångest och lite smått panik. Jag brukar vara så ordentlig och aldrig skicka in saker i efterhand. Eller jag försöker åtminstonde att skicka in allt i tid. Men det gör jag inte nu. Jag trodde det berodde på att jag ville ha lov efter praktiken, att jag skulle få en chans till att nollställa. Inte fan hjälpte det. Jag är lika trött på skolan för det. Jag har inte pluggat på riktigt på hur länge som helst. Visst har jag gjort uppgifter men kanske lämnat in de på tok för sent, men jag har inte ansträngt mig. Jag skriver inga bra arbeten och proven ska vi inte ens prata om. Varför pluggar jag inte till prov? För att jag inte orkar.

Jag ser inte ens fram emot studenten nu. Hur sjukt är inte det? Jag ser inget att se fram emot. Ingenting. Jag är frustrerad. Och ledsen. Jag höll på att börja grina igår bara på tanken att behöva gå till skolan. Så ja, jag blev hemma. Och inte fan känns det bättre det heller. Skuldkänslor. Men mot vem eller vad ska jag känna skuld för? Den frågan är rätt så obesvarad men ändå mår jag dåligt över den. Jag ska inte ha skuldkänslor. Men känner mig bara så jäkla värdelös.

Jag vill egentligen ha så bra betyg och jag vill vara så duktig. Jag avundas verkligen dom som orkar och de som kämpar. Sån vill jag också vara.

Jag har aldrig haft ett sådant här bra anpassat schema men ändå så känns det så jobbigt?
Var hittar man motivation? När blir man glad? När blir man lugn?

Igår kväll blev jag nästan rädd för mig själv. Apatisk. Tyst. Orkeslös. Och för nästan första gången kunde jag inte sätta ord på det jag kände.
Vart tog min energi vägen?
/S

Sitter och försöker skriva lite på det muntliga föredraget i svenskan. Jag tror att jag har bestämt mig. Jag ska dra fram den lite undangömda delen om mig själv. Jag ska öppna upp mig, lite grann. Inte alls sådär djupt som man skulle kunna. Jag vill ha det lite djupt men ändå lite kryptiskt.

Det är ingen hemlighet. Men på ett sätt så har jag lagt det väldigt mycket bakom mig. Kanske är det dumt att ta fram det, när han är så långt bort i mina tankar. Kanske kan det vara skönt att berätta om det utan att känna efter. För jag har gått vidare, så grymt mycket. Det är inte ofta jag ägnar en tanke åt honom längre. Men ändå blir jag varm i kroppen och magen vrider sig, lite. Men konstigt vore det väl om jag inte kände något, jag har ju inte dirket gått och blivit känslokall. Det är mänskligt att känna. Jag får lite ångest. Men det handlar mycket om mognad också, att kunna hantera saker man har vart med om. Även om jag kanske kommer känna mig ledsen sekunderna innan jag pratar så är jag överygad om att jag kommer känna mig lättad efteråt.



Stänger ute alla röster och ljud tack vare Lasse. Han är underbar såhär när tankarna skenar iväg. Lyssnar på hans texter och blir plötsligt så mycket lugnare.

Jag har förresten inte skrivit ett ord om helgen, krogrundan med Rebecka. Jag gick in med tanken på att jag skulle få henne full men någonstans knappt halvvägs så ändrade det sig. Jag söp mig själv under bordet och blev riktigt rackig. Tog ett par shottar för mycket och den sista drinken kunde jag lika gärna hällt ut.. Eller gett till Rebecka?
Svamp. Törstig.
Det var nog det jag var i helgen.

Hade sådan sjuk ångest när jag vaknade och rummet snurrade. Men jag hade roligt. Av det lilla jag minns. Av att dömma från korten och filmerna så var det nog en lyckad kväll ändå. Rebecka säger att hon hade roligt och jag får tro henne. Nästa gång så ska jag förbli lite nyktrare och hon lite fullare. Hon verkar iallafall vilja följa med igen och det ser jag fram emot, kanske lite nyktrare då. (som sagt..)



Jag är nu mera brunhårig och har även bytt den svarta kajalpennan till en brun, till ögonbrynen.
/S

Halvligger i soffan i vardagsrummet. Jag har stallkläder på mig. Och jag tänker ligga här iallafall en halvtimma till. Det luktar verkligen häst om mig. Min jacka ligger i källaren, ridbyxorna ligger på golvet och halsduken ligger på bordet. Men det finns ingen här längre som klagar. Varken om jag skulle ligga här i en timma till eller bara fem minuter. För min bror har flyttat. Visst är det skönt att vara ensam kvar men känns samtidigt lite sorligt.. Jag är lixom sist ut.

Ska starta operation flytta. En trappa upp dock. Bara. Känns fruktansvärt otäckt. Men tänk vad skönt att slippa vakna så fort någon är i köket, skällande hundar och dessutom kommer jag att ha husets balkong. Grymt!



Ska kolla lite på greys innan det är dags att rida, igen.
/S

Folk måste tro att jag bara umgås med Rebecka. Och Agnes. Och Paulina. Men så är det. Kanske? Eller?
På facebook så taggar jag alltid de tre. Kan ju bero på att vi går på samma lilla skola?

Rebecka Waher

‎Sofie Skoglundh: Och när klockan är 11:11:11a då är hon ännu mera 11:11:11a. — med Agnes Berggren på Ellwynska skolan.

Sofie Skoglundh

Har bytt skorna mot raggsockorna — med Paulina Moqvist och Rebecka Waher.

Sofie Skoglundh

Sitter och kollar på studentklänningar med Rebecka Waher: "Då måste jag ju visa benen.. jätte mycket! Nä, man får väl skaffa långa fina ben tills dess.. Sen måste man ju ha bh... Åhh.. Jävla skit."

I runda slängar. Ni vet.

Ikväll ska jag ta Rebeckas krog oskuld på stans mörka gator.
/S

Nu ska jag blogga. Var ett par dagar sedan. Nu är det dags.

Skulle fira kladdkakans dag idag men........ tror ni inte att någon jävel hade ätit upp min kladdkaka?! Så jag fick istället trycka i mig tobelerone tårta och vaniljglass med krossad choklad i. Inte så tokigt det heller. Men det var inte kladdkaka.

Idag så dressyra jag på Filip och han är verkligen en bjässe. Lite av en finlands färja. Men en mysig sådan. Om man skulle jämföra Dina och Filip, ja. Om Filip är lite av en finlands färja så är nog Dina mer en.... kanot? Något sånt iallafall. Men han var mysig!

Vet ni vad? Nu ska jag komma till själva grejen, om vad det här inlägget skulle handla om, egentligen.
Om en sådan människa.
Ni vet en sådan människa som kan få en att le åt egentligen inget särskilt. En sådan människa som kan få en att skratta åt egentligen inget särskilt heller. En sådan människa som kan få en att känna sig lugn med bara blicken.

Och en sådan människa ska helst av allt vara en kille.
Och vet ni vad? Jag tror fakttiskt att jag har hittat en sådan människa, en sådan kille.

Jag brukar kunna var duktig på att formulera mig och hitta ord brukar inte vara några problem för mig heller. Men i hans närvaro så blir det svårare, nästan som om orden fastnar halvvägs från hjärnan till att de ska formas till ord. Och det är nog därför jag skriver det här? För min blogg kan jag skriva allt inför. Orden bara kommer.

Jag tycker verkligen om känslan av när han håller om mig när jag ska sova, när han lägger armen om mig och när jag känner hans andning i nacken. När jag själv omedvetet börjar andas i takt med honom. Eller när han stryker med fingrarna över ryggen, sådär så det kittlas lite. Eller när han pussar mig i pannan och ler mot mig efteråt.
Det är mysigt.

Även om jag suckar och säger ordet nej ganska så ofta så trivs jag med den här speciella människan. Tänk om han visste det lika väl som mina vänner vet om det.
Oj, vad rara meningar jag har skrivit nu. Dags för lite butterhet. (Butter låter bättre än bitter)

Denna måndag: Två lektioner i skolan och absolut ingen användning av datorn. Denna måndag: Onödig skoldag.
/S

Nu ska ni får höra!
Jag ska från och med den 28 November klara mig själv. Från och med den dagen så ska jag börja sortera mina tankar och känslor själv.

Igår bestämde vi det, att det var den näst sista tiden. Och vi bokade en sista tid, om en månad. Efter det är jag klar. Fattar ni? Jag är klar. Jag är en fungerande människa. Har lust att skrika rätt ut, typ som ett vår skrik som Ronja gör. Av glädje. Av lycka. Av lättnad.

"Känns det inte skönt då?"
Det känns underbart. Jag avslutar något. Fattar ni? Jag avslutar något. Jag har förändrats så jäkla mycket. Hon vet allt om mig, jag har verkligen gett henne hela mitt liv. Blottat alla mina tankar och känslor. Hon vet saker om mig som ingen annan vet. Hon har sett mig gråta, kippa efter luft, sett mig apatisk. Och hon har sett mig utvecklas.

Första mötet, för ungefär två och ett halvt år sedan så satt jag tyst på stolen mitt emot henne, jag skämdes och jag grät, massor. Och då hade jag ändå gått ett helt år hos en kurator, på skolan då. Men jag satt där och jag var livrädd, för allt. Jag kunde inte ens bestämma mig vilken väg jag skulle rida, mamma fick varenda dag bestämma vilken sväng jag skulle rida.
INSER NI HUR SJUKT DET ÄR?
Förlåt. Men jag blir alldeles till mig. Jag kunde för fan inte ens bestämma själv vart jag skulle rida! Jag hade verkligen inget självförtroende. Nu åker jag för det mesta själv upp till stallet och ja, jag bestämmer väl det mesta själv nu om hästen. Eller klart mamma är med och bestämmer, men jag har mer av huvud ansvaret nu. Mina arbeten i skolan var värdelösa, jag vågade inte skriva vad jag egentligen ville. Hade ingen självkänsla. Nu har jag lärt mig att använda mina känslor i arbeten till att reflektera. Jag vågade knappt gå ute själv, i ljuset förut. Nu rör jag mig nästan som jag vill.

Förut kunde jag bryta ihop varenda dag i flera veckors tid. Jag vrålade mig hes och jag grät hejdlöst. Efter utbrotten kunde jag ligga i flera timmar och bara stirra in i väggen, helt apatiskt. Ingen fick röra mig då, jag fick panik. Jag hade ett starkt behov av att göra mig illa också. Slog mig själv, skar mig i armarna och rev mig på benen.
Fattar ni att en människa vill göra sig själv illa?

Det otäckaste var nog ändå självskadebetendet och hur apatisk jag blev. Helt okontaktbar. Jag hade dödsångest.

Och sen fick jag komma till henne. Och hon har hjälpt mig. Jag skulle inte ens vilja tänka på hur det hade gått för mig om hon inte kom in i mitt liv och fick mig på rätt väg.
Jag har gått hos henne i två och ett halvt år och det känns som en självklarhet. Det känns som alla pratar med någon.

Tänk vad många gånger jag har gått mot sjukhuset med klumpen i halsen och tanken på att "idag ska vi prata" har fått mig att må illa.
Och tänk vad många gånger jag har ställt mig i hissen med tårarna rinnandes och varit lättad. Hur sjukt skönt det har vart att prata med någon neutral person som ägnar en timma åt mig i veckan, bara för att hjälpa mig.

Fattar ni? Totalt tre och ett halvt år. Nu ska jag klara mig själv. Och jag tror faktiskt ärligt talat att det kommer gå bra det här.
Det känns underbart!
(Till alla mina vänner, tack för att ni stått ut. Tack för att ni hela tiden funnits där. Jag behöver inte nämna några namn känner jag - för ni vet nog vilka ni är.)
/S