Det är as skön känsla efter att man gymmat klart, känns som man har myror i hela kroppen och svetten rinner. Men fan vad jag hatar ljudet av att springa på bandet. duns, duns, duns duns duns duns duns. Ja som ni förstår så var jag och gymmade, fabian vad jobbigt det var. Är helt slut i kroppen fortfarande.
Sitter och tittar på Operation Skönhet, det är fan tragiskt hur mycket pengar en del lägger ut på operationer, som inte ens blir lyckade. Vad fan tänker det med?
Imorrn ska jag och Rebecka & Tobbe (om han nu inte glömmer oss) ta oss till Laggarhult. Vingåkers bussen Kissa Stadsbussen linje ett sedan gå vilse Låter bra va? Kommer säkert vara snorkallt! (haha)
De känns tunga och de gör ont när jag rör vid dem. I morgon får jag gå utan smink, alltid lika roligt att se trött ut.. Är trött på skolan, som satan! /S
Jag hör hans namn hela tiden, på reklam, skolan, filmer och ur folks munnar. Fan vad jag hatar det namnet. Kan man bannlysa namn? Jag skulle vilja radera det namnet ur historien. För fan vad jag hatar att höra det namnet. Missade det i förra inlägget. /S
Jag är så trött på att vara arg, mitt humör går i vågor. I vilda vågor. Ibland vet jag inte hur jag ska hantera mig själv. Skulle behöva en knapp som jag kan trycka på för att bli glad. Jag vill känna att allt är lätt, så lätt.
Vet ni vad jag tänkte på? Jag har köpt ett startpaket för att ta körkortet. Det kostade sjutusen kronor. Om jag inte hade mitt skadestånd så skulle jag aldrig kunnat köpt det här paketet. Men nu har jag pengar som jag kan lägga på ett körkort. Är det ödet? Är det såhär jag skulle få mitt körkort? Skulle jag ta av mina framtida skadeståndspengar? Var det meningen? Jag blir förvirrad, arg och ledsen. Utan mitt skadestånd skulle jag antagligen inte kunnat köpa startpaketet, men tänk så mycket bättre jag kunde ha mått. Tänk vad jag skulle slippa gråta då. Är det här livet? Isåfall är det grymt orättvist.
Om någon för fyra år sedan skulle sagt att ett år av mitt liv skulle spenderas med en person som skulle förändra mig totalt, skulle jag inte tro på't. Man kan inte ändra på det gångna, men man kan försöka ändra på det som komma ske.
Deprimerande inlägg men jag behövde det nog, få skriva av mig. /S
Den här kvällen gick alldeles för fort. Ändå hann jag skriva mitt tredje inlägg? Undra hur det går ihop sig. Beroende av datorn? Ja, kanske.
Imorrnbitti kan jag inte titta på klockan innan jag går upp, jag kommer alltså få gå upp när jag går upp. Det har jag nog inte gjort på flera år. Kollar alltid klockan när jag vaknar. Men min mobil får ledigt inatt då, suck. Känns så skumt att inte ha mobil. Beroende? Ja, verkligen. Jag vill ha tillbaka min mobil, levande! Jäkla puk kod.
Funderar faktiskt på att ta bort stearin klumpen på datorn, den är i vägen. haha! Tror jag ska sova snart också, är så himla trött.
Häftigt!
Sådär visste jag inte att man kunde göra på tagentbordet, tröck på fel tagenter och vips. Alltid lär man sig något nytt. Pil uppåt och nummer ett. För er som ville veta.
Blev katastrof i mitt huvud förut som ledde till ångest och förvirring. Nu en kebabtallrik senare med vit choklad, coca cola, mandarin och harry potter så är jag lugn och harmonisk. Min lördags kväll blev mys i soffan. Behövde stanna upp, andas och reda ut tankarna. Det måste nog alla göra ibland. /S
Kundservice stängde för 20 minuter sen. Slog RÄTT pinkod men mobilen låste sig ändå. Min mobil måste ha rabies. FAN VAD ARG JAG ÄR! suck.... Kundservice öppnar klockan nio imorrnbitti, yey. Jag kommer bli tokig. /S
Jag vaknade för en kvart sen, på en lördag. Men det gör inget för jag har sovmorgon imorrn och på måndag. Jisses vad skönt det ska bli med långhelg.
Ibland känner man ju ett jäkla hat för skolan och tycker att det inte alls är samma känsla som att ha gått på högstadiet. På högstadiet hade jag nämligen en lärare som var super, mentor då. Nu på gymnasiet känner jag mig vilsen, för jag har ingen mentor som varje dag frågar hur det är eller varje dag frågar om det går bra i skolan, jag har ingen mentor som hjälper mig att styra uppåt när jag sjunker mot botten. Min gamla mentor var verkligen till en stor hjälp och nu måste jag klara mig själv. Men det är kanske så gymnasiet ska vara? Himla kontrast.
Men iallafall i fredags, alltså igår så fångade en lärare upp mig och sa att jag bara bör vara med på halva hennes lektion då hon skulle prata om en avliden häst. Vi har tema döden nu. Jag gick ut och den här dikten var tydligen brutal. Hade jag inte gått ut så hade jag antagligen brytit ihop, för det skulle vara för tidigt för mig. Det jag vill komma fram till är att det kändes bra att hon sa till mig.
För ni måste hålla med om, vissa lärare känns det bara som att dom är där för pengarnas skull, att vi är där för deras skull, men det är ju tvärtom. Faktiskt.
Idag har jag införskaffat mig graffiti nagellack och jag har bestämt mig att jag älskar det. Mamma fick äran att testa med rosa under, det blev verkligen snyggt!
Har för övrigt skrivit in mig på körskolan, känns för himla bra! Mot körkort! Jag och Rebecka ska gå en intensivkurs vecka 50, de blir la bra de!
Snygg bild jag hitta va?
I helgen blir de lång helg, är nämligen ledig på måndag, så grymt skönt! Ska spendera min fredagskväll i Österåker hos Effe, vi ha ha idol kväll och antagligen tjocka oss med massor godis! Resten av helgen får vi se vad de bjuds på?
Var på bup idag, redde ut ännu mer tankar som jag hade i huvudet. Att gråten ibland hugger tag i mig trodde jag framtills idag att det var för att jag är trött och att mitt liv har vart i sån kaos nu senaste tiden. Men jag har inte bearbetat klart der traumatiska som hände förut. Blåmärken, förnekelse, stress och motarbetning. På ren svenska, när jag levde ihop med fel människa. Man kan jämföra det emd en traig spegel, skärvorna har limmats ihop men linjerna syns fortfarande. Så är jag, i nu läget. Det är kaos i mitt huvud, mina känslor är på vift och det är det jag får hjälp med - att sortera allt som rör sig. Och det känns för himla bra. För allt klarar man inte på egen hand.
Kom och tänka på att det är onsdag idag. Det är ingen bra dag.
Imorrn ska jag klä på mig något som jag tvekar om, jag stod i en evighet framför spegeln med de kläderna. Jag tjatade på mamma och frågade om och om igen, kan jag gå såhär imorrn? Och hon svarade bara ja, ja, ja, ja... Har en skvätt taskig självkänsla. Så imorrn och på fredag ska jag ha de kläderna för att bevisa för mig själv att jag kan tro på mig själv. Andra ska väl inte känna sig nöja med mig? Det är ju jag som ska. Så därför ska jag bevisa för mig själv, att jag duger bra precis som jag är.
Ligger efter i skolan, måste försöka komma ikapp. Men tid tar det! /S
Är att huset är tillräckligt kallt för att kunna klä på sig varma, gosiga kläder. Jag älskar min fleece tröja som är i strl XXL! Den går till knäna och är allmänt as stor, så himla gosigt! /S
Jag kom nämligen att tänka på en sak. Från och med förra månaden är jag en mer ansvarstagande person, eller en försökande iallafall. Min kära mor har nämligen alltid betalat allt nödvändigt och då menar jag allt. Jag har kunna lägga femhundra kronor på meningslösa saker. Okej, jag har betalat bensin, alkohol och filmer. Jag är en filmoman, tror inte ens att man kan säga så. Men ni förstår poängen, kalla mig bortskämd om ni vill. Men så har mitt liv sett ut. Jag själv tycker inte att det låter så bortskämt, men jag vet inte? Har aldrig ranskat andra med deras ekonomi. Men till saken, från och med förra månaden så ska jag ta hand om mina egna pengar. Så dags nu?
Nu ska jag leva på niohundra kronor i månaden, jag ska betala allt. Eller okej, inte allt. Mat och vissa saker som min mamma anser vara viktigt, betalar hon. Orkar inte skriva allt, men det är sånt som känns onädigt att köpa som man ändå måste ha, punkt. Jag ska denna månad köpa julklappar, kläder och annat behövande. Hur fan klarar dagens ungdom sig på studiebidraget? Jag låter jätte bortskämd när jag läser det jag skrivit, men tittar man på Ung&bortskämd så är jag rena svensson ungen.
Jag vill inte ens tänka på hur stora summor ens föräldrar lägger ut på sina ungdommar, tänk när jag är myndig och ska jobba? Vet sjutton ska ska ta hand om min ekonomi? Knappast jag! Tvättmedel, bindor, parfym, hårklippning, rakhyvlar, försäkring, gymkort, puderborstar, nagellack, bomull, dagens tidning, hårsnoddar, el, värme och vatten. Dessa saker kostar pengar, jag använder de nästan varje dag utan att tänka på det. Ni förstår poängen? Vem ska hålla ordning på mig? Jag är sjutton år och förra månaden började mitt nya ansvartagande jag komma fram. Hela vardagen handlar egentligen om pengar, bara det att jag fram tills idag har blundat för det.
Allt är inte vackert, men allt är inte heller svårt. /S
Som rubriken säger, ibland vill jag bara bort. Det behöver inte var 42 mil ifrån vingåker men det låter ibland bra lockande det med. 42 mil ifrån vingåker ligger våran stuga, Norge stugan. Vad jag älskar omgivningen runt stugan, det är så himla fint där. Idag är en såndär dag som jag vill iväg, bort. Mitt liv består just nu bara av att sova, plugga och vara lat. Jag hatar't.
Jag hatar att jag är så fruktansvärt lat nu. Jag vill åka till stallet, mocka, bära tunga hinkar, klättra upp för höskullen, bli skrämd av kossorna på gödselstacken, fylla på halm, soppa hela logen, smörja sadeln och rida. Jag vill ut och galoppera, rida ut barbacka och bara känna lukten av häst. Idag skulle det räcka med att få åka 6 kilometer ifrån vårat hus, upp till stallet.
Jag behöver inte åka till andra sidan jordklotet men jag vill iväg. På måndag ska jag åka till Örebro, det är en början iallafall. /S
Ibland undrar jag vad som är mänskligt. Hur gör man för att behålla lugnet? Vad gör man när allt känns förfärligt? Ibland vet jag varken in eller ut, sådan kväll har jag haft. Jag har bara gråtit och skrikit mig hes. Beror det på att det har gått en månad idag? 20 November.
Jag är less på livet just nu. Jag känner mig borttappad i mitt eget liv. Är det såhär det ska kännas? Är de det här man ska minnas? Ibland tvivlar jag.
En timma i veckan får jag ordning på mina tankar men ibland skulle det nog behövas en timma om dagen. För ibland vet jag inte vad som försegår i mitt huvud. /S
Jag gick hem idag, tog kvart i ett bussen. Hade en början på en jobbig migrän och det mesta kändes deprimernade. Den fjärde onsdagen utan honom, det är tungt. Jag vill inte gå hem från skolan, jag vill inte missa lektioner men ibland orkar man bara inte. Jag blir också deprimerad av att jag somnar på lektioner, jag kan inte hålla upp huvudet. Så jäkla trögt. Tror aldrig någonsin att skolan kommer bli min grej, min grej är att kliva av bussen i vingåker. Och just nu känns det tillräckligt. Jag vill bara sova, sova bort den kalla vintern. Okej, inte bokstavligen.
Som det stod i horoskåpet, jag behöver något monotomiskt, igen. Något som håller mig igång. /S
Jag viker en timma av min vecka åt att försöka förstå mig själv, jag har en person som lyssnar på mig en timma i veckan och hon säger att det är okej att gråta. Så jag gråter. När jag tänker efter så är det bra att jag har den där timman, hon reder ut trasslet i mitt huvud. Det får mig att känna mig mindre galen. För den timman förstår jag, varför.
Livet är orättvist, vissa bryts ned och andra ler bara. Varför det är såhär har jag ingen aning om, för man är ingen robot. Det är grymt att livet slukar en del. Att inte hitta tillbaka är nog min största rädsla.
Det är okej att gråta och skrika, men någongång måste man tystna. /S
Den här låten är nog en äkta kärleksblaska, men delar av texten får jag rysningar av att läsa.
Du får inte knacka på min dörr Om du inte är beredd att komma in Du får inte göra om mitt namn Och börja kalla mig för din Och du får inte vandra på min väg Utan att visa mig ditt mål Och inte stjäla av min godhet För att fylla upp ditt hål
Och du får inte riva mina murar Som jag omsorgsfullt har byggt Om du inte skyddar mina drömmar Så att jag kan somna tryggt Och du får inte ha mig som en dröm När jag vill va din verklighet Och du får inte säga att du hoppas Om du inte tror du vet
Du får inte andas på min panna Och inte få mig falla mer Om du inte sen kan stå för All den oreda du ger Och du får inte röra vid mitt hjärta Som om allt var uppenbart Men jag önskar inget hellre Än att du gör allt emot mig snart
Typiskt tjejigt? Ja kanske det.
Det skedde förresten ett mord på samma gata som jag var på imorse, klockan nio. Jag var som tur i inomhus och had eingen som helst aning om vad som stod på. Tänk om jag kommit tjugo minuter senare, då hade jag vart där omkring, ute. Hemska värld. /S
Igår satte jag upp alla förstoringar på Robin på mitt rum, blev riktigt bra. Känner mig lite mer hemma nu, på något sätt. Nu kan jag se honom varje dag, som jag gjorde förut. Det är inga små bilder jag beställde, den största är 50x70 och minsta är väl 30x30. Har några som är mitt i mellan också.
Måndag morgon, är inte taggad att sätta mig på bussen direkt. Ska spendera min kväll i Österåker därimot, det låter alldeles finfint! /S
Skulle egentligen badat badtunna idag, men sist jag var lite såhär små snorig så blev jag dunder förskyld. Så ja, beslutade mig för att bli hemma. För vet ni vad? Jag har huset för mig själv ikväll. Brukar inte uppskatta att var själv annars, men ikväll uppskattar jag det. Nu ska jag kolla på Så mycket bättre och äta ännu mer godis. Jag började min kväll med att ringa närmsta pizzeria, så lat gjort - men vad skönt det är att vara lat ibland! /S
I love the time and in between The calm inside me In this space where I can breathe
Humörsväningningar, det kan man kalla det. Nyss satt jag och log, nu är det borta. Oktober har aldrig vart min månad. 2003 avled någon som betydde väldigt mycket för mig. 2009 steg jag in i tingshuset. 2010 avled min käre vän. Oktober, vad vill du mig?
It's October again Leaves are coming down One more year's come and gone and nothing's changed at all Wasn't I supposed to be someone Who can face the things that I've been running from
De sa idag att det är okej att vara ledsen, det är okej at gråta. Det är lika okej att skratta minuterna efter. Det är en del av processen, att sörja. /S
Jag gjorde chokladtestet, enligt det är jag gärna ute med familjen och rensar rabatten? Min choklad är Daim, Pigall & Co-co? Daim är okej och Pigall går att äta, men co-co? Va fan, jag hatar det godiset. Och jag ute i trädgården, rensa rabatten? Glöm det. Jag är besviken!
Däremot är jag inte besviken på kvällen, kollade på idol med P,R,A. Vi kollade också på Cirkus möller, fan vad vi skrattade åt Flickorna på Klitteholm!
"Alltså, shieet. är de det där som kallas könshår?"
Mina vågor är aldrig lika höga, de är ständigt ojämna.
2010-11-11 @ 15:03:33
Se det som humörssvängningar.
Jag var och kissa för tio minuter sen, nu hoppar jag på stället på min gamla soffa. Oboy trycker på, alltså. Tänkte att ni ville veta? Jag åkte hem tidigt idag, kände mig lite ja, ont i magen och trött? När den snälle chaffören släppte av mig utanför huset så kisade jag av den härliga solen och jag log när jag såg vårat hus. Den känslan har jag saknat, att vilja gå in i huset. På lunchrasten sa Rebeck att hon ville åka hem och jag kände en inpuls då, det vill fan i mig jag med. Jag brukar inte vilja vara i skolan, men jag brukar aldrig vilja åka hem.
Satan vad skönt det var att få kliva in i vårt kära hus idag, jag älskar just idag mitt hem. Det är inte nytt, dyrt eller vackert men det är hemma. Vårt orenoverade färgblekta hus får mig att känna mig trygg, just idag. För att inte tala om mitt stökiga rum med oslipat trägolv, med två gamla soffor och mina ovita väggar. Min obäddade säng och min sköna filt som det inte fastnar något hår på. Jag älskar mitt rum. Just idag.
Imorrn blir det bup, sex veckor sedan. Hon kan nog behöva få mig att tänka lite vettigare. Nu ska jag njuta av den känslan jag har, att det duger. /S
Att gå upp på morgonen, klä på mig, gå till skolan, plugga, sova. Jag tvingar mig själv. Sovandet går inte på bra, har kommit tillbaks i gmla spår, ligger vaken och stirrar i väggen. Jag kan inte sova.
Annars försöker jag mest att ta mig igenom varje dag. /S
Och jag kommer framåt, lite i taget. Efter att ha gråtit, innan jag skrattat, jag tar mig tid och finner mig här, i livet där jag är. För ingen kan ta det tillbaka som det var, man måste framåt, bit för bit. Men de ska veta att de går inte en dag utan att jag tänker på honom. /S
De som brukade läsa min blogg har säkert slutat för just det att jag bara skriver massa skit nuförtiden. Men jag avskyr att visa mig svag inför andra och det är väl här orden får flöda. Och det har vart skönt och fler sådana inlägg komemr det säkert bli med.
Men jag tror att jag ska ge livet en chans, till. Vad finns det annars att göra åt allt? Ett steg i taget. Jag vet att jag har isolerat mig vissa dagar, totalt. Men inget gör jag med flit. /S
Ensam är inte starkast. men att kunna stå på egna ben ska man väl försöka klara. Känns som att jag är ute och fumlar i mörkret och jag är mörkrädd. Vet inte vad det är för massa olika känslor som kommer och tar sig an mig. Känner mig vilsen i min egna värld..
känner mig ensamast i hela världen. min stöttepelare finns inte längre, min älskade vän finns inte längre. kan inte sluta gråta. den här gången menar jag det verkligen - jag orkar inte. finns inte en chans att jag klarar det.
Tänk om man alltid ta farväl, om någon aldrig skulle ryckas ifrån en. Skulle de vara lättare att förstå då? Jag fick ingen sista kram, ina sista ord, ingen sista blick. Tänk om jag bara fick krama om honom och köra näsan i pälsen på honom, för ingen luktar så gott som han gjorde. Varenda häst jag vart nära nu har jag luktat på, på nacken, men ingen luktar som Robin.
Skulle det vara lättare om jag fick det sista farvälet? Antagligen inte. Men det kanske skulle kännas bra för stunden. Därimot fick jag sista underbara ridturen, sista promenaden - ovetande. På måndagen sa jag till honom att han betydde allt, att jag älskade honom så fruktansvärt. Var det en slump? Ödet? För det var sista gången han gick vid min sida. Det var sista dagen jag såg honom i boxen. Helt frisk, med vakna ögon. Var det meningen? Var det vårat farväl? Fast jag inte visste? I vilket fall som helst var det de vackraste avslutet man kan få.. Men det ändrar inte på tomheten jag känner, saknaden som tar an varje kväll. Saknaden är värst..
Det ganska så bra för en stund sedan, hemma hos Agnes skrattade jag åt vissa scener i en konstig skräckfilm. Det var lixom, skratt. Som så många gånger förr.
Men nu när jag sitter på mitt rum och ser bilderna på Robin över min säng, så inser jag det åter igen, han är borta. Det känns som att jag sörjer fel, att jag skriker mer än vad jag gråter. Jag vill gråta, jag vill inte skrika. Men de kommer inget, det är tort i ögonen. Jag är bara arg, på livet. När jag tänker efter, gråta var det önda jag gjorde dagarna efteråt. Sen gick det över i ilska. Jag måste nog mest skriva det här för att förstå, att jag själv ska förstå.
Jag har isolerat mig i praktik, one tree hill och med min säng. Jag har försökt att döva allt genom att kolla på oth hela dagarna, men det kommer ikapp mig. Nu. Att kolla på oth kanske är ett försök till bearbetning. Jag försöker att inte känna efter, så mycket iallafall. Det enda jag gör nu, är att komma igenom varje dag. En dag i taget.
Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen, jag ska inte vara vaken på natten. För mitt eget bästa. Tankarna kommer ikapp och jag får inte stopp på dem. Så nu gör jag ett försök att sova. /S
