I den här fallet stämmer det. Tankarna flyger iväg - i fart med mitt medvetande. När blev allt så svårt?
/S

Har tryckt i mig en hel Kina puffs påse på några timmar, vad sjutton hände med "äta-i-lite-nyttigare-banor"?
Men va tusan, de är sommarlov. Njut, innan någon annan gör det åt dig.
/S

Hela vingåker har tydligen vart utan vatten hela morgonen, men de är inget jag märker efter som jag sover till tolv varje dag. haha!
/S

Ni vet sånadär jeans leggins med fickor på rumpan? Och linnen som är halv pösiga men ändå skyltar med formerna?
Jag hade på mig såna kläder idag.
Det kändes sjukt, men samtidigt så jäkla bra.
Är jag påväg att kunna gå i linne? Så småningom.
Det gör mig förvirrad.

Förut öppnade jag ett word dokument och skrev ner namn som ploppade upp i mitt huvud, aldrig förr har jag kunna skriva utan att tänka efter vad jag ska skriva. Jag skrev om personer som vandrat genom mitt liv eller som på något sätt har betytt något. Blev en hel del positivt men även en hög med negativt.
Ingen behöver känna sig pickad.
/S

Jag är förbannad, förbannad på mig själv. Det är nog första gången, nästan - som jag inte vet hur jag ska formulera mig. Jag har en känsla som gör mig förbannad. Alltid detta jävla mönster, är det dags att göra en revolt? Men frågan är ju hur lätt är det, egentligen? Eller ska man bara leva med, ska man ta allt som det kommer? Men chnasen är ganska hög att man kommer in i samma gamla jävliga mönster - igen. Och rubriken är killar, pojkar - de andra? Varför ska de ta sån jävla plats i ens skalle för? Problem, är det de det handlar om? Man akn inte ändra en person, men frågan är ju samtidigt - varför vill man ändra en person för? Man föll ju för det som personen hade, eller? Faller man det första steget för att inse att personen var en ren skitstövel? Är det då den här "förändrings faktorn" kommer fram? Det är många man vill förändra, men är det verkligen min uppgift? Ska jag ändra på en person?

Då frågar man sig själv, varför föll jag för personen? Var personen ytlig och visade inte sitt rätta jag? Föll man för första kapitlet, utan att fundera på slutet av boken? Är det första kapitlet som är spännande? För sen kommer ju skiten som en dusch - oftast.

Vem kom egentligen ens på att man ska vara två? För det är svårt, det är jävligt svårt att vara två. Ska man behöva anpassa sitt liv för en annan person? Ska båda behöva gå halva vägen, var? Är det inte konstigt, folk säger att livet är unikt och att man ska ta vara på det, men samtidigt säger man att man ska dela sitt liv med någon annan? Vad är det för jävla dubbel moral.. Nu låter jag anti förhållanden och allt vad det innebär - men jag är trött på att folk ska förändras när de träffar någon. Är de det som är meningen, att ge vika för att göra en annan människa nöjd?

Jag vet inte ens själv om jag förstår vad jag skriver. Men min poäng är att folk förändras, de förändras när de träffar någon - de låter den andra personen ändra dem. Är det rättvist?
Det här är ingen pik mot någon, det är bara det som rör sig i mitt huvud just nu.

Var nöjd, var glad och älska dig själv mer än du älskar din nästa. Du är du och det är ditt liv, slösa inte bort det på någon som ändå kommer svika dig.
Dubbelmoral, ja jag vet.
Jag vet inte, kanske är det såhär det ska vara?
Nejnej, inte i mitt liv. Jag väntar, nej jag väntar inte - jag låter det hända.
Men jag kommer aldrig låta en skitstövel beröra mig, igen.
/S

Först och främst;
GRATTIS TILL MATHILDA VOGT SOM FYLLER 17 ÅR!
Okej, för mig är det faktiskt fortfarande fredag, bara så ni vet, haha.

Och sen måste jag skriva; jag är så jävla grym.
Jag sträckte på mig. Min värld stannade för två sekunder idag, blickar möttes, men fotstegen fortsatte. Jag kunde lika gärna ha fallit ihop där på plats - men jag styrde nästa fotsteg, framåt. Jag kunde ha börjat gråta, skrika eller bara lagt mig ner och velat dö - men jag sträckte på mig.
Några minuter efter det så möttes jag av bamsekramar och det höjde mig, det tog mig tillbaka till markyta.
Så kort sagt, jag är så jäkla glad att jag möttes av er, att ni finns där hela tiden - ni vet vilka ni är.
Massor kärlek och respekt till er, ni är guld!

Jag är mer än sågonsin säker på att jag ska skriva ner allt och göra det till en bok. Nästa steg till det är bara att få tag i någon som vet hur mycket/vad jag får skriva. För vem vill åka dit för förtal? Icke jag iallafall. Undra vem man ska snacka med då?

Ett ullared inlägg dyker upp, så småningom!
Sängen väntar nu.
/S

Var helt grym, festivaler är något som alla borde få uppleva! Kan säga att jag ska dit nästa år igen - oavsett banden för de firar nämligen 20 års jubileum + att jag är 18 år då. Vem får vara på ölserveringen då?! Ohja. Arvika festivalen 2011, here i come!

Ska för övrigt gifta mig med sångaren i Volbeat eller med Takida's gitarrist, som gav bort sitt pläktrium till mig.
Bara så ni vet, haha.

Jag älskar Arvika.
En fin stad som aldrig sover.

På torsdag åker jag till ullared, de ni!
/S

Hade tänkt skriva hur otroligt roligt jag har haft det på arvika festivalen, men jag får skjuta upp det.
Det ända jag tänker skriva nu är att kraften gick ur mig när jag såg idioten.
Känner just nu bara för att lägga mig stup lång, få gråta och skrika. 
Han är inte värd det, han inte är ens värd min tanke.
Sätter igång Kent på hög volym och hoppas på att tankarna ska vandra vidare, till något bättre.
/S

Ska stänga ner datorn sen, den kommer få ha en välförtjänt semester.
HEJDÅ VINGÅKER!
HEJ ARVIKA!!!
Förbannat glad är vad man kan kalla de.
/S

I övermorgon, alltså på Onsdag - då drar jag! Med effe&twins till Arvika festivalen! Så jäklar GÖTT!
/S

Jag sitter i ett kolsvart rum med Kent's låt Socker spelandes - det känns som den är skriven till mig.
För egentligen, är det inte förlåtelse det handlar om? Man kan aldrig glömma, men man kan förlåta - eller iallafall ge det en chans. Jag vet vems fel det var, är det dags att förlåta mig själv, nu? Har jag den kontrollen att låta mig själv.. gå vidare? Ge livet och framtiden en chans?

Förut kollade jag på en av mina favorit filmer, I skuggan av värmen. Den är verkligen underbar, inte enbart för att Joel Kinnaman spelar en av huvudrollerna. Den har ett så starkt budskap, att förlåta sig själv och gå vidare. Precis som låten Socker.
Kvinnan i filmen är heorin beroende, vart på behandlingshem och blivit ren - men fastnat igen. För hon förlät aldrig sig själv att hon en gång började, hon la in sig bara - det var den fysiska delen. Men psyket var kvar, det lämnade hon åt intet. I slutet av filmen lägger hon in sig, därför att hon förstår att det är den ända rätta vägen att vandra. Men då är det inte kroppen som säger ifrån, då är dte hon själv som gör det - därför att hon hittat en motivation som hon skulle kunna jobba på - när hon kommer ut.

Det handlar om att förlåta sig själv, det är därför jag inte vet vad mitt nästa steg. För mitt steg utifrån det här jag har bakom mig, är just att förlåta mig själv. Att våga ge mig en ny chans - för att lyckas. Det är därför jag står här och trampar. All ilska och förtvivlan, jag står i utkanten av den.
Och det är just det här jag får hjälp med, jag kommer förlåta mig själv och ge framtiden en ny chans - en dag.
Tänk att jag egentligen vetat det hela tiden, men att se den filmen för att sedan lyssna på låten, det måste vart den perfekta kombinationen - för mig. Jag insåg plötsligt, jag ser det framför mig. Dörren behövs öppnas, handtaget behövs tryckas ner, av mig.
Min starkhet sväljs ibland av svagheten.
Men fy fan vad jag är bra, jag älskar mig själv.
Det är nog första gången som jag menar det, faktiskt.
Jag vet vart jag ska och jag vill, härliga känsla.
Det här klarar jag, punkt slut.
/S

Jag har hittat den där manligheten som jag sökt, jag har hittat en som är manligare än Mark i Grey's till och med och då är det inte illa!
Mr. Big - Chris Noth
Då snackar vi verkligen manlighet. Han är riktigt snygg för sin ålder också och hela han sänder bara ut ordet - manlighet.

Visst är han äldre, men titta bara på blicken.
Jag har funderat på det, jag måste ha kommit in i något stadie för när han spelar Mr. Big i Sex and the city så är han ju inte ungdomen själv, inte i filmen iallafall. Men han är snygg ändå.


Om jag hittar en att tillbriga mitt liv med sen, då ska han ha Mr. Big's tänk, "Jag vill ha dig, jag behöver ingen flott lägenhet eller stort bröllop - jag vill ha dig."
Enkelt och fint.
Jag vill inte ha någon för att jag behöver någon, jag vill ha personen för att jag tycker om honom. Behövandet är stort, men tyckandet har starkare betydelse. Ska man verkligen leva med någon för bevkämlighetens skull? Det kanske lätt blir så när man firar sin 45 års dag som gifta.
Men jag vill ha någon för att den personen gör mig lycklig.
Kan man ha såna krav?
Jag kan.
/S

Efter ha sett Sex and the city filmen och gråtit och ryst, så mår jag lite bättre.
Men problemet är att jag är arg, jag är så jävla arg. Jag har gått på morfin de senaste dagarna, i klar språk heter det knark. Jag fick förra torsdagen två olika mediciner utskrivna på grund av att jag inte kunde svälja mitt eget saliv och hade svårigheter med att svälja, ja jag har en infektion i halsen och nej jag skriver inte vad det är. Vem orkar med skit snack? Åttio procent av svenska befolkningen har denna infektion i halsen, thats it. Men iallafall, I exakt åtta dagar har jag gått på dessa mediciner och jag har mått bokstavligen skit. Jag tror aldrig att jag mått så illa, svettats så mycket och inte heller gråtit så här mycket på åtta dagar. För att förtydla, jag har gråtit varje dag. För jag har mått skit och tabletterna har lixom, gjor mig konstig? Visst jag gråter annars, men nu har dte vart varenda dag och då menar jag varenda jävla dag. Men iallafall efter ha vart sängliggandes i fyra dagar så ringde mamma sjukhuset och frågade om det verkligen skulle vara såhär.

Och vet ni vad? Jag fick komma till vårdcentralen och det här är först gången jag säger detta, men jag älskar vårdcentralen - just nu. Efter massor av tester så kommer en läkare till mig och säger att jag inte tål den medicinen som den andra läkaren ha gett mig. Han säger att min mage inte klarar av såna starka doser och absolut inte morfin, han förtydlade för mig att det jag åt var knark. Det skriver man inte ut till personer som har känslig mage och absolut inte till en som har en släng av depression. De här medicinerna tar visserligen bort smärtan, men stoppar samtidigt upp magens arbete och lockar fram mina undangömda tårar. Alltså, detta var det som inte skulle hända mig. Så nu går jag på "återhämtnings" medicin som ska tas i tre veckor och samtidigt har jag gurgelvatten till halsen.

Alltså, va fan? Jag är upprörd, arg och besviken. Jag känner mig så jävla maktlös, man sitter i en stol framför en person med hög utbildning, men va fan vet denna person om mig, mer än att jag har ont? Det är skrämmade hur lätt det är att få mediciner, som inte ens är bra för en. Det är sjukt, vart är sjukvården påväg? Kan man inte lita på dessa "fina" människor med sina häga utbildningar bakom sig? Kan man inte det? Jag vete fan. Känner mig ganska så uppriven, va fan.
Jag har ingen aning om vad jag stoppar i mig egentligen, jag följer någon annans människa vilja.
Ska begrava mig med mitt illamående och tårar i soffan och hoppas att livet löser sig, någon gång.
/S

Aidan Shaw som är en kille eller rättare sagt en man som är med i Sex and the city, för tillfället är han Carrie's pojkvän. Iallafall i de avsnitten jag ser nu klockan elva varje kväll. Men iallafall, den snubben är snygg. Jag sitter någ lite smått och sucktar efter honom, hans sätt, hans personlighet - en sån snubbe skulle jag behöva. En riktig klippa. Visserligen är han varken bonde, kock eller snickare. Eller vänta nu, han jobbar på ett möbelmagasin, det är ju ganska nära snickare? Jo, det äre, för att jag säger det.



Han är sådär äckligt charmerande - på ett bra sätt. En tio poängare? Ja, möjligtvis.

Annars faller jag nog mer pladask för killar med långt svart hår, tatueringar och som har den där.. utmanande blicken? Det talar till mig.


Precis som honom, denna snubbe.

Men egentligen, varför ska dessa hemligtsfulla snubbarna locka sådant? Jo spänning. Jag har haft nog med svek och ren skit. Jag tar ett steg framåt. Been there, done that.
Varför inte en snickare eller rent av en snygg bonde? En stadig snubbe som inte är rädd att få lite smuts under naglarna. Någon att luta sig mot.
Såhär på kvällen är det inte lätt att hålla tankarna i styr - om framtiden.
/S

Jag mår skit. Dessa mediciner, min hals och tröttheten tar kål på mig. Så taskigt läge.
/S

Alkolister.
När man tänker efter är samhället fullt av alkolister, kanske inte fullt men det finns många. Såhär på rak arm kan jag åtminstonde räkna upp nio stycken alkolister i ynka Vingåker. Det finns säkert många smyg alkolister, men ååtminstonde nio stycken som man ser öppet ligga på en parkbänk - däckad.

Det ser så jäkla sorligt ut när de sitter alldeles lortiga och sitter där med sin halv tomma spritflaska eller ligger helt däckad utan att vara medveten att folk tittar på dem. Är inte det sorligt? Att en människa tar till droger för att få försvinna eller att få, känna glädje? Eller vill de bara bort? Är de desperata? Eller gått in i väggen eller brytit ihop?

Vems fel är det då? Många säger nog utan att tveka att det är alkolistens fel, men är det verkligen så? Jag vill nog påstå att det är samhällets fel. För ofta tar man till droger eller flaskan när man inte kan göra något annat, det vill säga att man kanske gått in i väggen och man kanske inte får någon hjälp - vad ska man göra då? För vart tog alla dessa människor vägen, som faktiskt skulle kunna hjälpa en männsika som går in i väggen? Jag förstår inte hur någon skulle kunna blunda inför detta. Om din arbetskamrat skulle gå in i väggen totalt och hamna i fel svängar, skulle du kämpa, eller ge upp? Visst är det inte lätt att hjälpa en annan människa, men det finns folk som är utbildade, som vet hur de ska göra för att hjälpa till - de är dem man ska söka hjäp hos.

Jag får nästan en, skuldkänsla? Jag sitter här med min bärbara dator i knät, min hund ligger bredvid mig i soffan och jag har ett eget rum i ett stort hus. Tänk de som ligger ute kalla höstkvällar och fryser, för att deras liv inte blev som de tänkt sig. De kanske begick ett misstag eller växt upp i "trasig" familj, tänk om att det kanske var det som gjorde att de hamnade där - fast i ett beroende.

I segerns stund förtjänar man champagne, i nederlagets behöver man den.

Flummig text som mest var till för att jag skulle få lätta på mina tankar.

Äter fortfarande medicin som ett as men jag njuter som en gnu, för jag har sommarlov!
/S

Varje människa måste ha delar på sin kropp som de närmare måste avguda eller åtminstonde tycka om. Eller?

Jag älskar mina ögon, vader, nedre delen av armen, mina smala handleder, mina läppar. Fan vad härligt det är atta bara tänka på det man är nöjd med. Sen är jag ju sådär grymt nöjd med mina älskade tatueringar, som de snart blir fler av!
Ta en funderare, vad är du nöjdast med?



/S

Om du vill ha mig, kan du få mig så lätt.

Jag börjar bli lite bättre på att vara ensam, (peppar peppar ta i trä) det känns inte lika jävligt, just nu iallafall. Dagarna till AF ska jag umgås med lite kompisar, packa och krama min häst.

Det ska bli skönt att få bosätta sig i älskade arvika huset, jag tycker verkligen om det huset. Och vet ni vad det sorliga är? Huset är sålt, i september flyttar f&f därifrån till en strandlägenhet, tror jag. Det ryktas om att de fått tag i en strandlägenhet och det hoppas jag på, hur mysigt är inte det? Men iallafall, tänk arvika huset, i sommar är sista sommarn jag kan vara där. Fy fan vad sorligt. Förstå vad jag kommer fotta i huset, varenda skrymsel kommer finnas på kort.

Det ska bli skönt att få vara i arvika ändå, inte en jävel vet vem man är. Jovisst, grannarna vet vem jag är men ingen av dem kommer ju känna igen mig?! Jag ser framför mig när vi fyra cyklar ner mot festivalområdet med solen i ryggarna - låter det inte härligt?

Jag tycker om vingåker något otroligt, men det ska bli skönt att få se lite av omvärlden. Jag längtar mest till musiken måste jag ju medge, det är ju ändå en festival vi ska på, haha.

I mitt förra inlägg kändes det som mitt liv rasat samman, nästan. Nu ett par timmar efter känns det bättre. Förstår ni nu hur imväxlande mitt humör kan vara?

Ikväll ska jag äntligen få dra på mig mina smutsiga ridbyxor.
/S

Vad gör jag för fel?
Jag orkar inte, kroppen säger ifrån. Jag orkar inte hela tiden tvivla på mig själv, jag är inte mer än människa heller.
Jag orkar inte mer.
Hur mycket ska jag behöva gråta? Hur högt måste jag skrika för att bli hörd?
Jag vill inte leva såhär, jag vill inte.
Ibland får jag en känsla över att jag inte kommer orka mig upp ur sängen, kraften är slut.
Jag ägnar så mycket tid att försöka förstå.
Jag försöker att inte suga musten ur folk, så som jag gör med mig själv.
Jag vet inte hur jag ska ta nästa steg framåt, vad är nästa steg?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, ibland.
/S

Det va så mörkt
den kvällen jag gick hem
jag hade hoppats på något, hoppats på något.
Vi är inte såna som i slutet får varann
/S

Sitter och tittar på scary movie som går på tvn, jag älskar scary movie. Men nu sitter jag bara här, jag orkar inte skratta åt det jag vanligtvis viker mig i skratt för. Jag mår illa och min hals värker. Jag har sår i halsen och går just nu på smärtstillande och någon annan sort. Fick åka in på akuten igår, halsen svälde och kunde inte ens svälja salivet. I helvete vad ont det gjorde. Det gör ont nu också och grejen är dte om jag tar för mycket smärtstillande så mår jag sä jävla illa. Just nu går jag på spar fart eftersom jag blir yr och trött av medicinen och halsen värker, så var ute på vårnäs på eftermiddagen och kvällen, men var tvunger att åka vid halv nio för jag mådde verkligen skit. Började bli kallsvettig och illamåendet kom verkligen som en dusch. Imorrn ska jag åka ut på eftermiddagen ingen, så jäkla tråkigt att bara ligga hemma, jag klarar inte av det.

Skulle så gärna också sova i husvagnen, men måste försöka spara lite på krafterna, jag vill ju bli frisk. Ska ju ut imorrn, men känns surt. Ska skicka sånt där grönt(rött?) skal som finns i Mario bilspelet, ni vet sån där som aldrig ger upp, som följer efter för att till slut välta en? Jo men iallafall ett sånt skal ska jag skicka efter killen med brunrutig skjorta md brunt hår, medellång. Jag ska välta honom, han har förstört min hals. Om Rebecka och dom läser det här så vet jag att de sitter minst sagt och flinar just nu. Läkaren hade rätt, det strulet lär jag aldrig glömma. Killen som gav mig "puss-sjukan", suck! Men ja, kort sagt så består min hals av sår just nu.

Nu tittar jag på Never been kissed och jag har sett den förut, speciellt bra är den inte. Men finns inget bättre att se nu, verkar det som.

Upp imorrn bitti och ta medicin tidigt som as, efter det kan jag förhoppningsvis somna om. Det jobbiga är att till den tabletten jag ska ta tre gånger dagligen måste jag äta samtidigt. Den andra tabletten ska också tas tre gånger dagligen, men inte samtidigt. Kan ju säga att mamma får ta hand om vilka tider allt ska tas, det har jag ingen energi för. Tio dagar, jag ska gå på det här i tio dagar.

Tror jag ska fastna lite i boken i istället.
/S