Jag har aldrig tyckt om att sova ute, det blir rått och kallt. Men den här gången var jag så jävla utrustad för kyla så jag klarade hela natten utan att frysa. Även om jag inte frös så saknade jag sängen, mitt sovsällskap - både katter och skedning. Men sällskapet i mumrik tältet kunde inta ha varit bättre i alla fall.



Jag har alltid älskat skogen. Förut när jag var åtta år och livrädd för vad som kunna finnas gömt, långt där inne. Men nu, ja jag trivs. Med tystnaden. Med lugnet. Med skogen. Som när jag och Rebecka älgade iväg, efter ett tag så stannade vi. Rebecka beodrade mig och vi stod stilla och lyssnade. Inte ett enda ljud hörde vi, det var tyst. Sådana ögonblick skulle man känna oftare, ett sådant lugn.

Jag blev ledsen förut, riktigt ledsen. Tårarna rann som sjutton och det stockade i halsen. Jag fick sån jävla panik. Panik över skolan, jobb, ledighet, sommaren, lägenheten och sån jävla seperations ångest. Först skrek jag men sen satt jag bara, stirrade ut genom fönstret och grät. Jag orkar inte vara nervös för studenten samtidigt som jag bara önskar att vi hade ett år till. Jag är inte redo. Jag kommer inte klara av de här. Det kommer att bli en sån jävla stor omställning och jag är inte ens villig till den här förändringen. Jag får sån jävla ångest. Vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Jag känner mig ensamst i världen om att känna såhär, men många känner säkert samma känsla. Ångest. Men alla bara längtar. Det gör jag inte. Inte idag. Kanske imorgon eller natten innan studenten. Men fan inte idag.

Imorgon är det mösspåtagning och då ska jag vara glad och ha mössan på mig. Och på kvällen ska jag fira. Men jag vet att jag kommer vakna på lördag med just den här känslan. Fan. Jag vill inte.
/S

Nyduschad, Markus Krunegård och noll stress. Fan vad nöjd jag är med tillvaron. Idag finns inga måsten. Jag är fortfarande skadad efter lugnet i skogen - idag njuter jag för imorrn kommer paniken.
Men som sagt. Fan vad nöjd jag är.
/S

Någonstans igår, mitt i rn redig fylla så insåg jag hur många vänner man har lämnat, både ofrivilligt och av vilja. Tänk alla de timmar man har ägnat åt en människa och senare, efter många år så kommer man knappt ihåg en tredje del alla dessa timmar. Tänk så många människor som jag möter dagligen och inte hälsar på, många av dem kan vara gamla bästa vänner, bekanta och barndoms vänner. Men jag hälsar inte och den människan hälsar inte. Tänk vad många människor som jag kommer att lämna i framtiden. Den jag har känt längst? Den jag tycker mest om? Den jag bara hälsar på ute? Den jag verkligen inte vill mista? Människor kan slitas ifrån varandra av olika anledningar. Men samtidigt så skulle man aldrig kunna ha kvar alla i all evighet, hur skulle man ha ork och tid?

Även om Kattla nästan alltid ligger bredvid mig och myser så kna jag ite hjälpa det, jag saknar den andra herren. Visst så pratar Kattla väldigt mycket och han kommer alltid springades när jag kommer hem. Men vår gula tjockis är så himla speciell. Jag saknar honom. Han dregglande och hur högt han spinner. Hur han kan ligga helt ensam i ett rum och bara spinna. Det gjorde han idag, hittade honom sovandes på strykbrädan och han spann så att jag trodde att han skulle överanstänga sig. Om man tittar mot en och man börjar prata med honom så sätter han igång och spinner. Jag saknar att bli irriterad på honom, när man sover och han kommer och lägger sig intill ryggen och .. börjar spinna. Man försöker då att putta ner honom från sängen fem eller sex gånger, men den där herrn är så jävla envis så han ger sig aldrig. Det slutar alltid med att jag ger upp och låter honom hålla mig vaken i evigheter.

Jag saknar att han alltid kom springandes och jamade när jag gick från J's lägenhet. Vem sjutton släpper in honom nu på kvällarna? Sover han ute? Väntar han på mig? Skriker han tills någon öppnar?
Herregud, det låter som att jag aldrig mer kommer att träffa honom men i själva verket ser jag honom varannan dag, minst. Men ändå, den där härliga tjockisen är bra mysig.

Har en massa jävla skit i huvudet som nästan gör mig illamående. Får panik om varannat och vet inte hur jag ska göra. Fan. Alltså, verkligen fan.

Och tänker på alla som lider idag, alla som gråter och sörjer. Förstår inte hur livets gång kan bli såhär. Förstår inte hur man kan gå vidare. Hur fan gör man?
Jag saknar en katt som jag ser ofta medan andra saknar någon som de aldrig mer får se. HErregud, jag får till och med dåligt samvete för att jag tänker såhär. Hur blir man av med överkänsligt samvete?
/S

Det är vad jag hoppas på idag. För jag hade minnsan inte tänkt att klä mig så överdrivet varmt idag. Typ korta skinnjackan och leggins. Äh, det ska inte regna fören i eftermiddag. Och min mens spökar med mig, fan vad arg jag blir. Det har hållt på i några dagar, fram och tillbaka, utan någon direkt bomb nedslag. Men sötsöuget efter choklad och det illskna humöret är här. Och mensvärken. Jag höll på att expoldera på ica igår, jag var tvungen att köpa något sött. J sa att vi hade choklad hemma, men va fan. Det dög inte. Jag höll på en stund och velade men sen kom jag på vad jag var sugen på: naturgodis! Och jag blev även arg för att vi missade två minuter av grey's. Taskigt av mig, men just nu känns det som att det bor ett stort jävla monster i mig. Och jag har ju inte ens fått mensen fullt ut ännu..?

Igår hade jag så konstigt humör, jag skrattade så jäkla mycket vid maten. Och det som var roligt, det var att härma Rebecka när hon skrattade. Nästan mobbning, fast på ett snällt sätt - såklart :)

Det är inte ofta en sådan gubbe får pryda min blogg, så känn dig hedrad, lilla du.

Arkiv bilder, here i go.


/S

Men vet ni vad? Det känns inte. Men det gör inget, för jag fyller ju trots allt bara nitton år. Måste vara en fruktansvärt onödig ålder? Och det värsta av allt, när någon frågar mig hur gammal jag är så kommer jag att säga arton. Av gammal vana, så har jag alltid gjort. Sagt fel. Det kommer ta veckor innan jag kommer på att jag är nitton. Nitton jävla år.