Skickade in sista arbetet med så jävla balnadade känslor. Var på väg att skriva ordet "att" tre gånger. Fick ändra meninger typ fem gånger. Fan. Vill jag gå i skolan? Vill jag plugga i höst? Kanske. Skulle vilja bli något. Något bra. Sjuksköterska kanske? Psykolog? Kanske ska söka till komvux i höst? VA FAN. Kunde jag inte ha tänkt på det här tidigare? Pluggat lite B ämnen? Nä, klart som fan att jag kommer på det nu. fan ta dig. Fan ta dig jävla motivation. (förlåt) MEN, om jag ska plugga då måste jag köpa mig en mac tills dess. Kommer aldrig någonsin att plugga på en pc igen. Aldrig. Men ja. jag ska nog fundera på det iallafall.

Ibalnd kan man inte veta om man tar rätt beslut, om det är det rätta att göra. Ibland känns dte som det mest självklara och ibland så tvekar man så mycket så att ångesten tar över. Ibland blir man så motiverad samtidigt som att det är så jävla svårt med förändringar. Idag packar vi bilen och rider iväg Dina, hon ska stallas upp i närheten av ett ridhus och i närheten av gården som vi står i nu. Nio år. Nio jävla år. Det är så fruktansvärt svårt. Jag började rida Jullan, sen kom Robin, sen kom Diver och för lite mer  än ett år sedan kom min Dina, min fina Dina.

Att ruda Jullan var en perfekt början för mig, hon var verkligen den bästa barnponnyn man kunde ha. Hon var stark som en oxe men snäll som få. Vad jag lärde mig med henne, vad hon fick mig att älska allt som hade med hästar och ridning att göra. Och Robin, min fina lilla ponny. 137 centimeter mätte han och tio år var han när han kom till oss. Min fina ponny som mer än gärna busade när jag red barbacka, som drog iväg i snabb galopp när jag inte var redo för det, som tvärnitade för stora stenar längs vägen, som gick in för att vinna varje galopp när vi hade sällskap. Fina Robin som jag fick chansen att tävla i dressyr, som jag fick chansen att testa på att vinna dressyr klasser. Det var inga höga klasser men ack vad viktigt det var för mig, att få vara med. Och vilka tvärnitningar vi gjorde i hoppningen och ibland fick vi så galna språng. Som på bilden, hur han bara kastade sig över av ren lycka. Den där ponnyn alltså, vi har så himla många fina minnen. Nu ligger han tryggt i skogen men befinner sig på någon stor äng med massor andra vänner.

Och Diver, våran lilla galning. Någon hade visst glömt att berätta för honom att han var kastrerad, men han kunde väl gott få tro att han var en snygg arab hingst. Eller som jag och mamma skratta, han var ju så himla rädd för vatten. Vi sa alltid att han hade ramlat i en vatten pöl som föl och fått men för livet. Jag kommer aldrig glömma hur mycket jag skrattade när mamma red först i galopp, fan den kusen kunde verkligen inte galoppera och ha koll på bakbenen. Jag kommer även alltid minnas hans fruktansvärt obekväma dressyrsadel som gav stora blåmärken. Fina, rara, snälla Diver. Jag har nog inte insett än att han bor hos en familj på en liten hästgård. Lilla gubben, att du fick flytta, det känns så himla sorligt. Robin finns ändå i skogen och på alla platser där det finns minnen, men du befinner dig på en gård med en antagligen tjock vår mage.

Och gården som jag is tort sätt växt upp med. Människorna på gården har gått från att vara bekanta till att bli mer släkt än vänner. Min fina barndoms vän som är den personen som jag har känt längst och som jag fortfarande umgås med. Vilka fina minnen vi har, allt ifrån pinsamma samtalsämnen till avramlingar som har skett på grund av galopp tävlingar och som har resulterat i avslitna träns och grus i munnen. Gården där jag har sett kavlar födas, nyfödda Hippie och tama höns som går att bära på. Jag kommer sakna den lantliga miljön så jäkla mycket. Lugnet över gården har alltid fått min huvudvärk att släppa och min trötthet att försvinna. Men nu är det dags att se efter egna behov och ens egna förutsättningar. Jag behöver stå vid ett ridhus för min egen skull och även för Dinas skull. Så att vi kan skita i den där jävla transporten ett tag och bara fokusera på att ha roligt och träna i massor. Jag tror att Dina ser fram emot det lika mycket som jag gör. Ett tag var det nämligen ganska så kritiskt, ett par veckor ville jag verkligen inte upp till stallet, det var helt enkelt inte lika roligt längre. Jag har alltid kunnat åka iväg med Robin och både tränat och tävlat på ridskolan och på andra anläggningar men med Dina funkar det inte. Och enbart skogsridning fungerar inte för någon av oss, vi behöver jobba lika mycket båda två.

Jag kommer alltid ha kvar alla minnen och jag kommer åka upp till gården med inte allt för långa uppehåll och njuta av att allt finns där. Och jag kommer hålla kontakten med alla som får mig att må bra. Jag kommer alltid att älska den gården och allt och alla som finns där.

Mitt i alla tårar så finns det en hel del felstavningar och konstiga formuleringar. Det är inte lätt att skriva förståeligt när man blir ledsen.
/S